NÄR GAMMALT BLIR SOM NYTT
Sommarluft, och jag rensar garderoben på gamla kläder. Jackor och tröjor jag tyckte var fantastiska när jag köpte dem känns plötsligt stora, hängiga eller löjligt tighta. Tänker samtidigt på min samling viner. Under åren har jag köpt på mig en del, oftast ganska spontant och alltid känslostyrt. Aldrig med ekonomisk baktanke (tyvärr). ”Jag gillar vinet, alltså köper jag hem några flaskor.” Låter dem sedan ligga några år för att se vad som händer.
Men det är intressant hur ens vinsmak förändras med tiden, precis som ens klädsmak. Vad hände exempelvis med Priorat? Området i nordöstra Spanien vars viner under en period var mina absoluta favoriter. Rika, generösa men samtidigt med en hel del ursprungskaraktär. Och vinmakarna var ofta unga och coola, som hittat gamla vingårdar som de åter fått liv i. I nordspanska Bierzo var det samma sak. Över huvud taget låg Spanien bra till när jag ombads nämna ett favoritvinland i världen.
Sedan förflyttades mina smakpreferenser. När jag de senaste åren har plockat fram en flaska till middagen har jag inte orkat med den höga alkohol och tunga sötfrukt som spanjorerna erbjudit, utan letat efter elegant pinot, nebbiolo, gamay eller liknande när det ska drickas rött. Detta följer också den allmänna trenden, vilket gör att vinerna från exempelvis Etna hamnat perfekt i tiden. De bjuder ju på samma slags lättsamma ljusröda frukt som viner av de tidigare nämnda druvorna. I klädvärlden kanske dessa viner skulle kunna jämföras med ett par avslappnade jeans och en t-shirt eller möjligen en jeansskjorta. De tunga vinerna hamnar farligt nära UFF-påsen tillsammans med manchesterbyxor, slipsar och axelvaddar. Men så dyker det där plagget upp. Det som hamnat längst in på glömskans hylla och som, när jag nu provar det, fortfarande sitter perfekt. En V-ringad lammullströja jag köpte i New York för tio år sedan, som bara behöver borstas av lite hastigt för att sedan få sitta på resten av dagen. Samma upplevelse får jag när jag nu sitter på golvet bredvid klädhögarna och korkar upp några av mina första bekantskaper i Priorat och Bierzo. Alvaro Palacios, Sara Pérez, René Barbier (den yngre, inte han med bulkvinet …!) och Ricardo Pérez viner är minst lika goda nu som för tio år sedan. Det är bara jag, och många med mig, som varit ute på en smakmässig utflykt annorstädes.
För alla vet vi att under en svensk sommar finns tillfällen då såväl en lammullströja som en mustig spanjor passar utmärkt.