KRÖNIKAN

Matskribenten Mats-Eric Nilsson gör ett nedslag i våra svenska matmiljöer.

Ni är tre kompisar på krogen. Hur gör ni när notan kommer?

A. Låter varje person betala exakt vad hon eller han har ätit och druckit. B. Splittar rakt av så att var och en får stå för en tredjedel. Är ni svenskar väljer ni antagligen alternativ A. Varför ska du vara med och pröjsa för ostronen som Filippa beställde in och mumsade i sig?

Ändå kan det för andra människor vara minst lika givet att rösta för B-lösningen. Kan det bero på att de är så sydländskt lättsinniga att de inte orkar räkna efter, eller bara så efterblivna att de ännu inte har skaffat sig Swish? Ingetdera. När den franske sociologiprofessorn Claude Fischler undersökte hur personer av olika nationaliteter reagerar i denna intressanta valsituation visade det sig att de flesta amerikaner och tyskar bestämde sig för millimeterrättvisan.

Fransmännen och italienarna däremot delade notan i lika delar. För dem var måltidens gemenskap helt enkelt överordnad maten och drycken – och då känns det förstås rimligt att lägga precis lika mycket.

Nästa fråga: Du ska bjuda hem folk på middag. Hur sätter du ihop menyn?

A. Börjar med att ta reda på vad gästerna inte äter för att utesluta vad du absolut inte kan servera. B. Lagar något du känner för och hoppas att alla kommer att gilla det. Om någon har en allvarlig allergi är det deras ansvar att informera dig.

Även här står A för dagens anglosaxiska – och svenska – väg. Numera skulle man ju behöva ha en särskild app där man kan mata in gästernas ”äter inte-listor” och vaska fram en minsta gemensam nämnare som alla kan acceptera. Nödlösningen blir ofta ett slags buffé där gästerna själva kan välja och vraka.

För fransmännen är det däremot självklart att man ska äta samma mat, påpekar Fischler. På hans modersmål betyder ordet hôte både värd och gäst, vilket antyder ett ganska intimt förhållande. Gästfriheten bygger på att du får något av mig som värd, och det du ger tillbaka är att ta emot och acceptera den gåvan.

– Om du inte gillar det jag lagar åt dig är det som om man försöker kyssa någon som då vänder sig bort, säger professorn.

Han ger mig ett drastiskt exempel och berättar om en tysk vegetarian som vid en fransk middag kände sig tvingad att äta en gryta gjord på den stolta värdens nyskjutna vildsvinskulting. I mina svenska öron låter det extremt besvärligt. Ytterst handlar det dock om den måltidens gemenskap som vi i praktiken så lätt underskattar.

Kan det vara så att alla världsberömda franska klassiker som coq au vin och crêpes Suzette skymmer det verkligt spännande hos denna matkultur?

När vi lånade baguetten från fransmännen, och gjorde den tillgänglig i landets alla livsmedelshallar, togs den samtidigt ur sitt sammanhang. Vi ville så gärna komma åt det goda brödet men inte behöva stanna till vid bageriet och småprata med den lokale bagaren.

Och genom att – som vanligt – bry oss så mycket mer om vad än hur riskerar vi faktiskt att helt gå miste om finessen. Det är varken den perfekta versionen av en salade niçoise eller en quiche lorraine vi ska sträva efter.

Utan den långa lunchen som de ingår i.

” Det är varken den perfekta versionen av en salade niçoise eller en quiche lorraine vi ska sträva efter. Utan den långa lunchen som de ingår i.”