EN PRINS I BORDEAUX
10 frågor till Prins Robert av Luxemburg från Château Haut-Brion som menar att Bordeaux är bästa balansen mellan tradition och uppfinningsrikedom.
Mamma Joan Dillon är gift med prins Charles av Luxemburg, men några problem med att kombinera det kungliga livet med sitt affärsmannaskap ser inte prins Robert som alltså både kan titulera sig prins av Luxemburg och vd för bland annat ett av Bordeauxs mest kända vinhus, Château Haut-Brion.
– Nej, jag har en multikulturell bakgrund med en mor från en företagarfamilj. Och jag har inga officiella uppdrag i Luxemburg, de sköter mina släktingar.
Växte du upp i vingården eller på slottet?
– Jag växte upp i Luxemburg men tillbringade mycket tid i vingården och var med under hela renoveringsarbetet i början av 1970-talet. Då var jag bara fyra fem år, men jag minns alla jular och nyår som vi firade där. Jag har också lekt i sandlådan med vår nuvarande chefsvinmakare Jean-Pierre Delmas som barn. Hans familj har ju lett arbetet på vineriet i tre generationer.
I början av 1990-talet blev du mer involverad i verksamheten på Haut Brion. Innan dess hängde du i Hollywood. Hur var det?
– Bra! Jag och min nuvarande fru träffades på konstskola och jobbade i Hollywood med att skriva manus till olika filmbolag. Det var bra betalt och en kul tid, även om inget manus har blivit film ännu. 1992 flyttade vi till Frankrike, faktiskt på min frus initiativ. Hon är från Boston men har bott mycket i Frankrike. Under de följande åren blev jag mer aktiv i företaget och såg till att utöka styrelsen med lite ungt blod, något jag tyckte var viktigt.
Sedan 2008 är du vd och styrelseordförande och leder flera vinerier och bolag. Är det tuffa uppdrag?
– Nja, jag har att göra och gillar den praktiska delen av arbetet. Jag har däremot ingen formell handelsutbildning utan är mer av en entreprenör. Vi utökade ju med Clarence Dillon Wines på mitt initiativ 2005 och har nu även Château Quintus i Saint Émilion, där målsättningen är att nå premier grand cru-status.
I ert ägande ingår storheter som Château Haut-Brion, Château Quintus och Château La Mission HautBrion. Med Clarence Dillon Wines och varumärket Clarendelle är ni betydligt folkligare både stil- och prismässigt. Hur tänker du där?
– Jag gillar att göra saker som andra tycker om och har inga problem att agera försäljare. Vi säljer även andra producenters Bordeauxviner på vissa marknader i världen.
Château Haut-Brion klassificerades i högsta ligan 1855. Hur relevant är det idag?
– Det är mestadels relevant, men marknaden – uppköpare, konsumenter och journalister – uppdaterar ändå klassificeringen varje år. Det märks tydligt på vårt vin från La Mission Haut-Brion, som stigit ordentligt i pris trots att det inte är första cru.
I Saint Émilion sker en ny klassificering ungefär vart tionde år. Ni hoppas nå högsta status även där. Vilka investeringar kräver en sådan satsning?
– Fram till 1950-talet ansågs de båda egendomarna som idag utgör Quintus höra till toppskiktet, så nu gäller det att återta den nivån. Anläggningen är redan toppmodern, så de stora investeringarna sker i vingårdarna.
Vad är Bordeaux för dig – tradition eller uppfinningsrikedom?
– En bra balans mellan båda. Vi var bland de första med omdragning av viner, ståltankar, laboratorium, klonurval för att höja kvaliteten … Vi hade tidigt en egen restaurang på vineriet, har satsat på sociala medier och hade en hemsida redan 1995. Samtidigt är vinmakningen traditionell, men med modern teknik. Vi har hela tiden valt att göra terroirdrivna viner med elegans, komplexitet och balans; det är inget som några trender kan påverka.
I år pryddes er relativt nystartade restaurang Le Clarence i Paris med två Michelinstjärnor. Berätta om den!
– Precis efter den ekonomiska kraschen köpte vi en fastighet i Paris. Tänkte att det kunde bli en bra investering, men den var på tok för stor för oss så vi hyrde ut en del. Samtidigt såg jag potentialen för ett par restauranger och en vinbutik – något som till slut resulterade i att vi öppnade en stor restaurang. Det tog fem år från idé till verklighet. Det krävdes en total renovering, och i november 2015 skulle vi öppna. Kvällen före premiären skedde den stora terroristattacken i Paris, så luften gick ur oss för en stund. Men vi bestämde oss för att öppna ändå.
Har du drivit restaurang förut?
– Nej, och jag visste väl inte så mycket om det, men jag har gastronomin i blodet från min farfar och har in- vesterat i flera restauranger. När vi hade företagets 75-årsjubileum åkte jag runt i världen och anordnade vinmiddagar med olika kockar på temat 75 stora tänkare och personligheter. Det är samma känsla jag vill förmedla i restaurangen, som jag har inrett själv.
Säljer ni bara era egna viner?
– Nej, vi serverar alla möjliga viner. Det tycker jag är viktigt. När vi skulle öppna kontaktade jag personligen 350 olika producenter vars viner jag ville ha. Det gör att restaurangen används av andra vinhus för representation också. Hittills har de flesta av våra gäster kommit för att de känner till oss eller våra kockar. Nu efter Michelinstjärnorna ser det lite annorlunda ut – de är både välförtjänta och viktiga!