Titti om … … tävlingsmänniskan

Egentligen tycker jag inte om att tävla. Det är inte roligt. Jag känner alldeles för mycket press och stress. Vill hela tiden bli snabbare, bättre och mer precis. Jag tävlar gärna med mina kolleger i köket, men så fort det är någon annan som ska kommentera – då är det inte lika kul längre.

… att förlora

Jag känner mig ganska prestigelös. Jag har inget att förlora. Provar man inte så vet man inte. Det kan vara så med tjejer och tävlingar. Det är ganska nedslående att inte vara duktigast i klassen, att inte vara duktig flicka hela tiden, Killar är bättre på att skaka av sig och komma igen. Titta på Årets kock. Ofta är vinnaren någon som tävlat flera gånger tidigare, medan tjejerna bara är med en gång. De ger upp istället för att komma igen. Det gäller att skaka av sig nederlaget och tänka att nästa gång ska man banne mig ta det.

... tävlingar i branschen:

– Jag skulle gärna se att vi har fler tävlingar i Sverige. Det behöver inte vara som Bocuse d’Or eller Årets kock. Att tävla är utvecklande. Dels får man nörda ner sig i en rätt eller råvara, dels lär man känna sig själv mycket bättre, exempelvis hur man reagerar i pressande situationer. Det är nyttigt att tävla, även om det är obekvämt.

… etik:

– Jag använder inte ål och tänker både en och två gånger innan jag tar in kaviar. Kaviaren måste vara skördad på ett förnuftigt sätt. Förr hade vi foie gras, men det är en produkt som jag inte vill arbeta med. Det är jättegott, men för mig är det viktigt att djuren har ett drägligt liv. Vi ska inte plåga dem under hela uppfödningsprocessen. Där går min gräns, det är inte okej! Matlagningen har varit ett sätt för mig att hitta respekten för naturen – för livet.

… varför det finns så få kvinnor i stjärnköken:

Här måste vi nog kolla på andra mekanismer. Vad är det som gör att killarna går vidare i karriären och tjejerna stannar kvar? Är det för att killarna är bättre på att armbåga sig fram och visa framfötterna? Är det för att en kille som får ett erbjudande om ett jobb han inte är riktigt kvalificerad för ändå tackar ja och tänker: ”Det lär jag mig”? Medan en tjej är mer ödmjuk och oroar sig för att hon inte har rätt kvalifikationer, att hon behöver mer kompetens? Är det så att killar i köket vill ha en chefsposition och uttrycker det verbalt, medan kvinnorna hoppas på att bli upptäckta om de hackar sin lök riktigt, riktigt prydligt. Man måste ta makt, man måste ta jobb, man måste ta plats. Det förväntas möjligen mer av kvinnor, och de förväntar sig mer av sig själva.