Petiga parisare kan konsten att klaga på krogen
MAN SKULLE KUNNA tro att vi är ganska likriktade i vår smakbild runt om i Europa; att vi gillar samma sorts råvaror och typ av mat. Det är klart att uppväxt och förhållanden formar oss, som med allting annat, men i stort sett borde det inte vara så annorlunda.
Som svensk tror jag att vi är rätt flexibla och kanske ett av de folk som kan anpassa sig bäst. Vi reser mycket, och jag finner att vi äter det mesta och framför allt är rätt nyfikna. Jag ser även att det speglas i vår restaurangscen, speciellt kanske i storstäder där vi gärna öppnar ställen med olika inriktningar. Jag måste också slå ett slag för det svenska sättet att se på arbete och livsstil. Här finns överlag en ansvarskänsla som jag finner på få andra ställen, och det har jag fått lära mig den hårda vägen.
HÄR I PARIS, en stad där jag trodde att alla var gourmander och åt allt, har jag upptäckt att det finns få folk som är så petiga med maten som Parisinvånare, och det handlar sällan om kvalitet på råvaror eller om hur de är tillagade.
Det handlar mer om att verkligen få vädra sina åsikter och framför allt klaga, och det kan vara om det mesta: priser, smaker, stil på tallrik – och det tar aldrig slut.
Speciellt känsligt är det om maten är för starkt kryddad. Även den minsta chili kan ge upphov till minst sagt upprörda känslor och arga utbrott över hur hemskt det är att äta mat som praktiskt taget bränner sönder munnen. Jag vet att man i Spanien inte heller gillar när det är för kryddstarkt, men jag tror att Paris invånare är extra känsliga.
Min franska personal tycker att det är väldigt roligt att jag inte förstår hur det är möjligt att man som gäst kan klaga så mycket. De är själva vana och tar det med ro. I de flesta fall.
Det andra, vilket är intressant, är att man som personal har det otroligt förspänt. Man går sällan eller aldrig över sin 39 timmars arbetsvecka, facket är otroligt involverat i restaurangbranschen och varje restaurang har sin egen personalrepresentant, och det är väldigt enkelt att anmäla sin arbetsgivare för något som man inte håller med om. Lite för enkelt, enligt min mening.
Sedan är det reglerna kring sjukdom. Om man en dag känner sig lite krasslig, hängig eller kanske stressad kan man bara gå till läkaren, få en lapp som säger att man behöver vara ledig i en vecka – och känner man efter den veckan att man behöver lite mer tid, ja då går man tillbaka och får en ny lapp.
Det låter som en överdrift, men ta det från en som lever med det dagligen. Det är verkligen så enkelt, till arbetsgivarens stora förtret. Och inte får man nämna något om detta till personalen heller, inte ens när de kommer tillbaka från sjukdom med en fin solbränna.
Välkommen till restaurangbranschen i Paris. Jag ska aldrig mer klaga på Stockholms krogscen.
A bientôt !