RIESLING FRÅN RHEINGAU
Rieslingvinerna härifrån hör till de bästa i världen. Gourmets Anders Melldén reste till tyska Rheingau för att höra historierna och känna av grannsämjan hos fyra av de mest namnkunniga producenterna.
Dramatiskt värre bland branta stup när Tysklands vackraste druva får dominera.
FFrån det 38 meter höga 1800-talsmonumentet Ni eder w al d den k mal med staty nav Germania promenerar vi genom den lummiga skogen på toppen av berget ovanför Rüdesheim. Efter en kvart kommer vi ut i de bortersta vingårdarna där rader av riesling står i terrasser längs den branta sluttningen. Längst ner ser vi toppen av Ehrenfels, det 1200-talsslott som givit namn åt den här delen av berget. Berg Schlossberg – bara namnet får det att vattnas i munnen på rieslingälskare, och de flesta är överens om att det är härifrån Rheingaus, ja kanske världens, allra bästa rieslingviner kommer. Och i de små vingårdarna står de olika producenternas rankor tätt bredvid varandra. Här vill alla vara med och dela på kakan.
Tittar vi lite åt vänster ser vi floden Nahes utlopp i Rhen, och efter ett av den osedvanligt varma vårens skyfall är dess vatten just nu lerfärgat brunt vilket blir en tydlig kontrast till Rhens gröngrå färg. Vi befinner oss alltså på den punkt där tre regioner kända för sina viner möts: Nahe, Rheinhessen och Rheingau. Det är i det sistnämnda vi ska utforska några av vinerna. Med sina drygt 3 000 hektar är det ett av Tysklands minsta vindistrikt och står för ungefär tre procent av landets totalproduktion. Riesling är huvuddruva och täcker hela 80 procent av odlingsarealen, medan pinot noir – traditionellt kallad spätburgunder – har ungefär 12 procent.
Från Frankfurts flygplats tar det bara 40 minuter med bil till huvudorten Rüdesheim, något som Johannes Leitz är tacksam över. Den här morgonen har vi mött honom i den lugna villadelen av Rüdesheim. På eftermiddagen ska han flyga till Berlin för en släktmiddag och därefter till Köpenhamn på jobb.
VI STÅR PÅ innergården vid det hus han växte upp i. Han berättar att stora delar av Rüdesheim bombades 1944 och att hans farfar Josef åter byggde upp sitt vineri här 1947. Johannes pappa Antonius hann knappt ta över innan han avled 1966, bara två år efter att Johannes fötts. Vineriet fick vila fram till 1985 då den unge Johannes kunde fokusera på det. Då hade han 2,9 hektar. Nu gör han vin från över 120 och har blivit näst störste producent efter statsägda Kloster Eberbach. Hans en miljon flaskor per år är beviset för att tyskt vin åter blivit i ropet efter ett par decennier med trög marknad.
Johannes Leitz var en av pionjärerna på att satsa på torrt, vingårds betecknat rieslingvin. Gen o mattiförs ta handsatsa på högsta kvalitet från de allra bästa lägena etablerade han sig i toppskiktet. Att han sedan var smart nog att översätta vinet från läget Drachenstein till Dragonstone, och kalla blandvinet från de höga vingårdarna för Magic Mountain, gjorde att han kunde ta sig in på den amerikanska marknaden. Ingen av oss lär väl heller ha missat ordleken Eins Zwei Dry, namnet på det vin som idag är hans mest sålda. För att inte tala om hans alkoholfria viner som introducerades i Sverige och som nu är mycket framgångsrika.
– Målet var aldrig att bli så stor, det bara hände, förklarar han när vi åker för att kolla in hans nya anläggning i utkanten av staden.
Fortfarande är det emellertid de bergiga lägena som ligger Johannes Leitz varmast om hjärtat. Något som märks när han visar oss runt i Berg Schlossberg och Kaisersteinfels där han själv renoverat terrassernas gamla stenmurar. Ett glas av dessa
viner i en skuggig del av respektive vingård, tillsammans med en smörgås och en jordgubbstårtbit som vi köper med oss från kafét vid monumentet, blir till en mycket njutbar lunch.
”Über den Reben schweben” är Seilbahn Rüdesheims slogan. Och att sväva i linbanan från gamla stan över vinrankorna upp till monumentet är ett måste vid ett besök i Rheingau. Det tycker i alla fall Theresa Breuer, och vi håller med. Tillsammans med Theresa utforskar vi Berg Roseneck, d ena m f i teaterliknande vingårds omgivit upphov tills å många fina viner.
DEN IDAG SÅ välkända vinfirman Georg Breuer har en brokig historia. Egentligen började det hela som en vinhandel, grundad 1880 av Bernard Scholl och Albert Hildebrand. Familjen Breuer tog över som ägare i början av 1900-talet, och Georg Breuer föddes in i familjeföretaget 1920. När han vuxit upp utvecklades verksamheten till att även innefatta export, och när Georgs söner sedan tog över på 1980-talet köptes även mer egen vingårdsmark.
Ene sonen, Bernhard Breuer, var familjens visionär och jobbade hårt för internationellt erkännande. Framför allt låg fokus på de torra, syrarika rieslingvinerna istället för den gamla tidens Prädikatsviner, som ofta innehöll viss sötma. Ja, Bernhard Breuer var oerhört viktig för Rheingaus ”nya” rykte som kvalitetsregion, något han tyvärr inte fick uppleva till fullo. I maj 2004 avled han plötsligt, och dottern Theresa fick 20 år gammal ta över verksamheten tillsammans med sin farbror Heinrich och medarbetaren Hermann Schmoranz.
Tidigt 2004 flyttade också svenske Markus Lundén hit. Med tysk mamma hade han bland annat arbetat som bartender i Sverige men ville testa på vinmakarlivet och fann plats hos Breuer i Rüdesheim. Bernhard Breuers plötsliga bortgång fick även Markus att bli en viktig kugge i vinföretaget, och idag leder han arbetet som chefsvinmakare.
Maken till filosofisk vinmakare får man leta efter. Markus Lundén har tydliga åsikter om hur vin ska, och inte ska, göras – åtminstone i hans källare. Samtidigt räds han inte att testa nya vägar för att nå den stil han och Theresa önskar. Firmans toppviner ligger, som traditionen påbjuder, i stora ekliggare, och man jobbar hårt för att exempelvis hålla svavelhalten nere.
– För fem år sedan hade jag min höstplanering klar redan på våren. Men jag märkte snart att jag ändå fick planera om när väl skörden närmade sig, så numera tar jag det mer som det kommer, skrattar han när han berättar om hur vinifikationen går till.
Breuer är under ständig utveckling, och idag produceras ungefär 270 000 flaskor om året. Själva vineriet är dock trångbott
och begränsande, och man håller just nu på med att expandera sina ytor intill gamla källaren och provningsrummet.
Att Breuer bedrev vinhandel under 1900-talet gör att det finns en del roliga och mycket gamla viner att botanisera bland på Breuers Rüdesheimer Schloss, den restaurang och hotell som drivs av Heinrich och Susanne Breuer och deras dotter Maresa. Ett besök där är verkligen ett måste och inkluderar inte bara mat och dryck utan också levande musik, dans och fullt hus under hela sommarsäsongen tack vare turistgrupperna från någon av flodbåtarna.
Om Breuer och Leitz hör till den nyare generationen i Rheingau hör Schloss Johannisberg och Kloster Eberbach till dem med riktigt gamla anor – även om vinmakningen har uppdaterats under åren.
PÅ KLOSTER EBERBACH, en knapp halvtimme från Rüdesheim, möts vi av parkeringsvakter och betalautomat. Hit kommer mängder av turister som vill se klostret och prova eller kanske köpa vin. Själva klostret och vineriet är idag separata bolag – klostret är en stiftelse och vineriet är i statlig ägo, men några skattepengar till vinproduktion är det inte tal om, får vi förklarat för oss när vi promenerar runt på klostergården.
Under klostrets storhetstid levde här över hundra munkar och mer än dubbelt så många lekmannabröder. Klostret grundades redan 1136 av c ister c i ense r munkar från Bourgogne som snabbt såg till att göra vin från de närliggande vingårdarna. Totalt hade man runt 300 hektar, och idag är cirka 200 av dessa kvar. Vinet blev en viktig inkomstkälla och klostret blev rikt, vilket egentligen inte gick ihop med brödernas enkla livshållning.
Efter diverse upp- och nedgångar kom den verkliga nådastöten i och med franska revolutionen, och klostret upplöstes i september 1803. Idag är det renoverat och får många besökare, inte minst för att delar av filmen Rosens namn spelades in här. Att se de gamla vinkällarna är en pampig upplevelse, särskilt den vackra kabinettskällaren där de finaste vinerna förvarades. Men är man på klostret bör man också se den imponerande stora sovsalen och kyrkan.
Några hundra meter från klostret ligger den viktigaste vingården under klostertiden, och den är viktigast även idag. I Steinberg anlade munkarna en muromgärdad vingård, precis som de gjort i Bourgogne. Muren blev bland annat ett bra skydd mot vildsvinen som finns i skogarna runt omkring (och som givit namn åt klostret: eber = galt, bach = bäck). Men förutom skydd ger muren också ett speciellt mikroklimat till den 30 hektar stora gården. Allra mest påverkas de rankor som klättrar längs själva muren och vars druvor varje år blir till exklusivt auktionsvin.
Hessische Staatsweingüter Kloster Eberbach, som vineriet formellt heter, har under det senaste decenniet verkligen jobbat hårt kvalitetsmässigt, bland annat genom att bygga en toppmodern anläggning precis intill Steinberg. Förutom de vita vinerna härifrån och från Hessische Bergstrasse, där man också äger vingårdar, gör man också rött vin från Assmannhausen, den del av Rheingau som är mest känd för sin spätburgunder (pinot noir).
MEDAN DE FLESTA vinproducenter i Rheingau har sina vingårdar spridda över flera lägen ser det annorlunda ut på Schloss Johannisberg. Det fantastiskt vackra slottet, uppkallat efter Johannes Döparen, ligger på en höjd med sina vingårdar på sluttningarna framför. Gårdarna har sedan 300 år helt och
hållet dedikerat sri e s lin g druvan efter att benedikt i ner munkar vid 1700-talets början satte 294 000 plantor. Att det odlats vin här längre tid är emellertid säkert, eftersom man hittat dokumentation som styrker detta från år 817. Det första klostret här anlades på 1100-talet.
Sägnen säger att när abboten av Fulda ägde slottet under 1700-talet var det han som skulle ge klartecken för skörd i Johannisbergs vingårdar. År 1775 blev hans kurir ordentligt försenad och likaså skördestarten. Druvorna hade angripits av ädelröta, något man först förfärades över. Vinmakaren gjorde dock ett gott, ganska sött vin som blev så uppskattat att försenad skörd – spätlese – sedan dess blev standard i Johannisberg.
PRECIS SOM KLOSTER EBERBACH upplöstes även klostret på Schloss Johannisberg vid 1800-talets början. En viktig ägare blev därefter fursten von Metternich. Under andra världskriget bombades slott och kyrka sönder och Metternich fick tillbringa kommande decennier med att bygga upp det igen.
– Men de som gjorde det hade inte alla resurser som behövdes, så nu håller vi på med en ny renovering samtidigt som vi bygger om vinkällaren, berättar egendomens vd Stefan Doktor när vi åker runt de cirka 40 hektaren i en golfbil.
Den sista Metternich, Tatiana, bodde kvar i slottet fram till sin död 2006, men då var slottet redan sålt till familjen Oetker, som ligger bakom livsmedelskoncernen Dr. Oetker och även är ägare till exempelvis sekttillverkaren Henkell.
Stefan Doktor har bakgrund i kryssningsbranschen m enär utbildad inom vin och har arbetat på Schloss Johannisberg sedan 2008. Under de här åren har både vingårdar, vineri och viner genomgått en ordentlig ansiktslyftning. Stefan Doktor skapade också varumärket 50° vars riesling säljer bra i Sverige. Namnet anspelar på att den 50:e breddgraden går rakt genom vingården.
Tillsammans går viner iden svala, stearinljus belysta källaren. Där sippar vi påvar sitt glassekt medan vi andaktsfullt rör oss mellan de stora faten som fortfarande används. Vi gör en avstickare till vinbiblioteket, där den äldsta årgången är en enda flaska från 1748. I andra änden av källaren möts vi av byggarbe-
tare som håller på med expansionen av den nya delen. Det gäller att hitta balans när det gamla möter det nya, och det verkar Stefan Doktor ha full koll på.
Ute i den försommarlummiga vingården berättar han om kvartsen i jordmånen, som i vissa delar blir mer järnrik, och jag frågar hur han tycker att vinerna härifrån skiljer sig från dem på berget vid Rüdesheim.
– Här får vi en lite rikare frukt, med mer inslag av persika och nektarin, samtidigt som syra och mineralitet fortfarande finns, förklarar han.
Och jag håller med. På Schloss Johannisberg görs viner från de allra torraste till sötaste t rocken be e rena usle se. Vitest ar oss igenom hela årgång 2017, en utmanande årgång för vinmakarna men som ser mycket lovande ut för oss konsumenter.
Försiktigt förhör jag mig lite om hur Stefan Doktor ser på de andra producenterna i området, och han låter mig förstå att han har stor respekt för dem alla. Samma svar får jag från Theresa Breuer när jag återigen träffar henne.
– Det är bra stämning mellan producenterna i Rheingau. Vi hjälper varandra och man talar gott om varandra. Det tjänar vi alla på.
Goda grannar, alltså. Ett tecken på att Rheingau är en välmående vinregion. •