SISTA SI­DAN

Ste­fan Ekengren tryc­ker korv med räk­sal­lad så det står här­li­ga till.

Gourmet - - INNEHÅLL NR 4 - Av: STE­FAN EKENGREN på re­stau­rang Hant­ver­ket

Ste­fan Ekengren lov­sjung­er små­tim­mar­nas bäs­ta kock­kom­pis – en smal wur­re med klad­dig räk­sal­lad.

VAD ÄR DET med räk­sal­lad, egent­li­gen? Allt­så räk­sal­lad som sväl­lan­de top­ping till korv med bröd?

Vad är det som gör att jag med berått mod och med noll tan­ke på gast­ro­no­mi och smak­kom­bi­na­tio­ner ge­nom­för det se­kund­dra­ma som det in­ne­bär att tryc­ka en wur­re med räk­sal­lad och kanske även en li­ten Puc­ko? Jag sit­ter på sva­ret: Det är det to­talt ovet­ti­ga som loc­kar. Hur omöj­lig men helt otro­ligt un­der­bar är in­te den här kom­bi­na­tio­nen? Ibland be­hö­ver man den här näs­tan löj­li­ga ma­ten för att ba­ra få kän­na sig av­slapp­nad och in­te så jäk­la ma­tängs­lig i någ­ra se­kun­der.

För mig är korv med bröd, räk­sal­lad och en Puc­ko en läng­tan till ma­tor­gi­er och ovet­ti­ga fes­ter med män­ni­skor i grupp som tryc­ker allt som kom­mer i de­ras väg: hum­mer, kött, ostron, ost, smör och bröd, ned­sköljt med li­ter­vis av vin. Det blir ju ald­rig någ­ra ma­tor­gi­er (och en jäk­la tur är väl det) men käns­lan när jag tryc­ker kor­ven och Puc­kon gör mig av­slapp­nad, och det be­hövs för att kla­ra av mitt an­nars så kon­trol­le­ra­de liv. Jag är helt hund­ra på att al­la be­hö­ver det här ibland. Ja, jag be­hö­ver det i al­la fall, helt livs­av­gö­ran­de för mig.

Ingen­ting, ab­so­lut ingen­ting är mått­fullt med den här an­rätt­ning­en: klad­dig räk­sal­lad, korv av oklar kva­li­tet, vitt skit­bröd, fet­tig rostad lök ock­så! Och sist men in­te minst: Puc­kon. An­rätt­ning­en är var­ken unik el­ler ny, men det är in­te det vik­ti­ga, och den fun­kar för mig – al­la får ha si­na tryc­kar­rät­ter.

Och jag tar all­tid två kor­var för att va­ra på den säk­ra si­dan. Den förs­ta trycks med rä­klas­set när jag tyc­ker synd om mig själv el­ler om jag ba­ra be­hö­ver stöd och mys.

Fort ska det gå ock­så; har du en all­de­les för då­lig takt i at­tac­ken på kor­ven ute­blir ef­fek­ten – det här är otro­ligt vik­tigt!

Den and­ra kor­ven ska ätas di­rekt ut­an up­pe­håll el­ler and­nings­pa­us. Det­ta för att nu, ef­ter den förs­ta, kän­ner jag mig stark igen, och jag vill att den is­kal­la Puc­kon, som jag ska sve­pa ef­teråt, ska kän­nas he­la vägen ner i blind­tar­men när den lan­dar i ma­gen som en box­ar­säck i fritt fall från en skyskra­pa. Det är så här­ligt, det är så vik­tigt och det är så nyt­tigt.

Just nu, när jag skri­ver det här en tors­dags­kväll ef­ter en sjukt het­sig kväll på re­stau­rang­en, har jag stått på ga­tan vid min stam­mis­grill som har öp­pet sent och ta­git de där två kor­var­na med en stor cho­kladdryck ef­teråt. Det­ta var till­fäl­let! Ba­ra tan­ken på att jag in­te skul­le för­brän­na en enda av de fem mil­jar­der ka­lo­ri­er jag kör­de ner i av­grun­den på ex­akt åt­ta se­kun­der gjor­de att jag njöt ex­tra lyck­ligt. Blind­tar­men job­bar iv­rigt och un­der njut­ning nat­ten ige­nom. Mor­gon­da­gen, för det finns en så­dan, sta­vas gröt till fru­kost och fort­sät­ter med sal­lad, rå­kost och häl­so­sam­ma dryc­ker, i al­la fall på för­mid­da­gen.

Jag fick va­ra okon­trol­le­rad, mått­lös, av­slapp­nad och lyck­lig nu en stund här på kväl­len, och det är det värt. Al­la be­hö­ver det ibland. •

”För mig är korv med bröd, räk­sal­lad och en Puc­ko en läng­tan till ma­tor­gi­er och ovet­ti­ga fes­ter med män­ni­skor i grupp som tryc­ker allt som kom­mer i de­ras väg: hum­mer, kött, ostron, ost, smör och bröd, ned­sköljt med li­ter­vis av vin.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.