Gourmet var nära att läggas ner efter bara några nummer. Inger Grimlund, som grundade Gourmet 1980 tillsammans med Sven Neander och Christin Samuelson, berättar om hur det hela började.

Under 1970-talet hade papperstidningen sin glansperiod. Ny teknik innebar att fler och bättre färgbilder bidrog till inspiration. Det blev så småningom början till de tjocka och eleganta magasinens intåg i tidningsvärlden. Bildtidningen SE, ungdomstidningen Vecko-Revyn, Vecko-Journalen med Bang och Margit Winberg som flaggskepp, alla kammade in goda förtjänster till Bonniers. Albert ”Abbe” Bonnier var vår landsfader, kultiverad och klok presiderade han vid många middagsbord dit vi journalister inbjöds till samtal och god mat.

Jag arbetade då på Damernas Värld, Torsgatan 21. Ibland kunde jag möta Herbert Tingsten i hissen, och på tjugoförsta våningen knattrade skjutjärnet Ulf Nilsons skrivmaskin så det hördes lång väg. Vägg i vägg satt Barbro ”Bang” Alving, och ut genom hennes dörr smög sig konstant en slinga rök från hennes evigt glödande cigarett. På tjugoförsta våningen i Bonnierskrapan satt också tidningen Evas redaktion nära Allt i Hemmets. Det var en minnesvärd tid.

MOT MATEN

En dag ringde chefredaktör Måns Mossner från Saxon & Lindströms Förlag och erbjöd mig plats som fackredaktör på Svensk Damtidning. Kanske var det dags att kliva vidare upp på karriärstegen? Damernas Värld hade under åren blivit lite väl ”turkos och trendig” under Anita Christensons regi. Faktum var att jag längtade efter något lite mer jordnära. Jag fick en kolumn med rubriken ”Nya saker” att ansvara för, därtill blev jag tillfrågad om jag ville skriva mat och arrangera matbilder tillsammans med Maj-Britt Törnkvist – en matkunnig hushållslärare med fin spetssnibb på huvudet vilken bevisade att hon var utexaminerad från den hushållsekonomiska linjen i Uppsala.

På Saxon & Lindströms Förlag rådde en speciell atmosfär. Vd, Ivar Lindström, var egentligen inte road av sitt ärvda ämbete – han ville hellre vara bonde. Hans kusin Håkan Lindström hade en passion, och det var antikviteter. De båda ansvarade för förlagets väl och ve tillsammans med Håkans bror Hans Lindström, som basade för annonsavdelningen.

Det första som hände mig var att jag blev med kycklingar. Det vill säga – man ringde från fotoateljén Kamerabild på Kammakargatan och frågade om jag ville ha några kycklingar hem till min stora familj. Såg framför mig en god måltid, tackade och tog emot.

Jag trodde ju inte att det handlade om levande kycklingar! Så då stod jag där med ett tiotal dunbollar i en kartong. Vad att göra?

I Saxon & Lindströms lunchrum diskuterade jag problemet med några nyvunna bekantskaper. En av herrarna visade sig vara mycket kunnig på uppfödning av kycklingar och lovade mig en säck med foder redan dagen därpå. Det visade sig att den givmilde och intresserade var självaste vd Ivar Lindström, som jag inte träffat tidigare.

Saxon & Lindström var ett mycket mänskligt företag, även om ledningen hade svårt att förstå att en redaktör ibland måste ut på stan för att göra reportage. Ivar Lindström kom gärna ner till oss på Damtidningen med ett tidur i handen för att kolla om ”flickorna” (som han uttryckte det) var på plats i tid. Det blev mer och mer mat i tidningarna. Här gällde det att hänga med!

»DET FÖRSTA SOM HÄNDE MIG VAR ATT JAG BLEV MED KYCKLINGAR.«

STJÄRNOR VID SPISEN

Jag hade fått en kokbok av min man. Titeln var ”Celebriteter och läckerheter”, och den var skriven av Kajsa och Einar Nerman som också illustrerat boken med sina tidstypiska penndrag. De bodde vid den här tiden i Amerika och hade fin kontakt med den tidens kändisar, som Cary Grant, Josephine Baker, Ingrid Bergman osv.

Jag tog med mig boken på ett sammanträde och visade upp den för redaktionen. Alla blev eld och lågor, inte minst den legendariska Gunnel Hessel, alla skvallertidningars drottning. Gunnel älskade mat och kände alla man skulle känna i hela landet.

Maj-Britt och jag åkte runt och besökte många av dem. Reportagen fick rubriken ”Känt folks bästa mat”, och här började trenden ”Mat och Människor”. Vi reste land och rike runt. Det var oerhört roligt. Den första vi besökte var Monica Zetterlund, och sedan följde en lång rad kändisar där Stig och Åse Järrel lagade kasslerrökt kotlettrad med långkål och ”brunade kartofler”, Karin & Ernst-Hugo Järegård bjöd på biffpaj, Märit ”Hiram” Huldt serverade ugnskokt piggvar med brynt smör, Lill-Babs kokade Fattigmanssoppa på kyckling och potatis och andra rotfrukter. Kjerstin Dellert och Nils-Åke Häggbom lagade makrill med sting, rödbetor med smör och grillade fjärilskotletter. Ria Wägner, vår första tv-matlagare, var också med och introducerade Lasagne al forno för svensk publik! Så länge sedan – men ändå så nära i minnet. Det var ännu i slutet av 1970-talet lysande tider för tidningarna. Tidningen Lektyr var en mjölkko, likaså Saxons Veckotidning och så naturligtvis Svensk Damtidning. Saxon & Lindström köpte karamellfabrik i Danmark och investerade i fastigheter. Men journalistklubben tyckte annorlunda. Visst borde man satsa på en ny tidning? Tre förslag kom upp. Ett av dem var en exklusiv mattidning – Gourmet.

GOURMET – ETT NYTT MATMAGASIN

Så blev det. Chefredaktören för Saxons veckotidning Sven Neander, Svensk Damtidnings redaktionssekreterare Christine Samuelson samt undertecknad tillfrågades om vi ville göra en dummy och ingå i den nya redaktionen. Vi fick våra drömjobb!

Under alla år har jag arbetat tillsammans med fotografer som blivit mina vänner. Vi har rest mycket runt om i Europa. På Saxon & Lindström var minst fem fotografer anställa och till redaktionernas förfogande. Vi sneglade mot de stora magasinen i Tyskland och Amerika och blev entusiastiska över de stora och mustiga matbilderna. Gourmets första art director, Göran Rossander, utvecklade vår grafiska form och bidrog till att förverkliga våra ibland vildsinta idéer. Tore Wretman blev vår sakkunnige husmanskostmatlagare och nestorn Georg Holmquist stod vid vår sida med klokheter.

Vi förlade sommarredaktionen till Nice – varför inte? Vi satt mitt i matriket. Vi skrev om trestjärniga restauranger med både glöd och gåslever som drivmedel. Vi gjorde en helt ny tidning. Stora matbilder, nära inpå maten, spännande uppläggningar. Det nya franska köket förförde både oss och läsarna.

På redaktionen på Sveavägen 145 hade vi alltid gåslever, rysk kaviar och champagne i redaktionskylen, något som grabbarna på Lektyr fick nys om. En morgon när vi kom till redaktionen var glasrutan i dörren sönderslagen och kylskåpet länsat på godbitarna. Det gick rykten om att det var den försöksfrigivne Tony Ohlsson som låg bakom dådet. Det här passade naturligtvis inte in i Saxon & Lindströms trygga värld. Kylen avlägsnades (det var min egen).

DET FÖRSTA NUMRET

Det första numret av tidningen kom ut i mars 1980 och kostade 19:75 inkl moms . Den trendigaste kocken just då var Victor Waldenström från Göteborg. Han blev vår första omslagspojke. Från vinskribenten Hugh Johnson i London fick vi tips om en vinprovare som kunde duga åt Sveriges bästa mattidning. Hans namn var Joseph Berkmann, och med denne rasande kunniga och roliga man vid vinglaset började våra läsares intresse tilltaga för annat än ”rödtjut” som Parador. Joseph själv prydde omslaget till Gourmet nr 5 1980. Priset på tidningen var då 22:25, inkl ”mums” som vi skojade till det.

Efter några nummer förstod vi att allt inte stod rätt till. Direktörerna undvek oss och hade svårt att se oss i ögonen. Vad hade hänt

– jo, upplagan var inte den man hoppats på. Lite bortskämd var man allt – Svensk Damtidning låg på 150 000 ex, för att inte tala om Lektyr och konkurrenten Allt om Mat! Och Gourmet kom inte upp mer än till 30 000! Ynkligt, sa man i ledningen. Vi lägger ner! Efter bara tre nummer kom beskedet. Men vi sa – aldrig!

Gourmet hade blivit vårt kärleksbarn. Vi skulle minsann visa dem.

Vi fick namnet med oss i bagaget. Det vill säga på villkoret att Sven Neander även i fortsättningen var vår chefredaktör. På det viset blev förlaget av med tre medelålders redaktörer. Kanske var de glada, jag vet inte.

Jag hade just fyllt 50 år och fått en dataproducerad Mona Lisa i present av styrelsen.

PÅ DAVID BAGARES GATA

Vi hyrde nya lokaler på David Bagares gata av tidningen Resguide som förde en kamp för överlevnaden, precis som vi.

Sven ”Nito” Neander spelade på Valla, gillade kvinnor och champagne. 1984 lämnade Sven Gourmet. Skattmasen knackade samtidigt på dörren, men jag trodde på tidningen och åtog mig den juridiska titeln ”ansvarig utgivare”. Christine Samuelson blev vår chefredaktör. Lill Ekstrand kom som en räddande ängel och blev vår ekonomiska sekreterare, som även sålde annonser. Det gjorde vi förresten allesamman när så behövdes.

Vi flyttade igen – nu till Frejgatan i källarplanet. Här var det kallt om vintern, vi satt med stövlar på och tidvis vantar. En dag blev det översvämning i tidningslagret från våningen en trappa upp. Katastrof – vårt lager var vårt kapital! Vi räddade det som räddas kunde och tjänade bra på att saluföra ”gamla” nummer samt kopparkastruller och Sabatierknivar. Vi lanserade pastamaskinen och spaghettislevar i pläter.

Vi packade tidningar och skickade allt per postorder. Fotograferna var våra verkliga vänner. Björn Lindberg, Lars Paulsson, Lars Falck och Michel Hjorth arbetade vi mest med. De hade lika roligt som vi när vi lagade mat med våra svenska kockar i ateljén eller reste till stjärnkrogarna i Frankrike, Italien, Belgien. Eller till vindistrikten, där vi alltid blev bemötta med stor gästfrihet då vår vinskribent var internationellt välkänd, så även Oz Clarke som efterträdde Joseph Berkmann efter ett par år. Alla som fick tidningen Gourmet i sin

hand blev fulla av beundran. Arbetet i ett stort restaurangkök kunde helt stanna upp när tidningen gick runt bland kockarna. Ja, så var det faktiskt.

Men fortfarande var vår ekonomi haltande. Vi behövde hjälp och fick den av Richard Ohlson och Lars Peder Hedberg, som hade ett mediabolag vid namn Intellecta. Båda var komna från det Bonnierska huset och välkända för sina talanger. Richard som ekonom, Lars Peder som visionär och framtidsanalytiker. Christine sålde sina 40 procent av aktieinnehavet. Kvar var Lill med 20 procent och undertecknad med 40 procent. Med Lars Peder som kollega blev det nya tankegångar – nu fick vi de resurser som vi längtat efter. Gourmet International Products gick mot en ny, mer lysande framtid.

Goda skribenter kontaktades utanför ”huset” – tidigare hade vi gjort allt själva. Städat golv, skött bokföringen, upphandlat tryckeritjänster. Nu fick vi behövlig hjälp av kompetenta, mer erfarna personer som fanns inom Intellectas nätverk.

TRENDER À LA LARS PEDER

Det är härligt att läsa gamla nummer av Gourmet – minnen väcks till liv. Dofterna från grytorna kommer åter, och aptiten för ”det goda livet” bara tilltar. I nummer ett 1985 står Lars Peder Hedberg tillsammans med undertecknad i redaktionsrutan. Jag då, fortfarande, som ansvarig utgivare. Den första förändringen Lars Peder genomförde var att utöka loggan med en underrad, det blev ”Entré till livets goda” och fanns präntat i blått på gul bakgrund (några exempel på andra underrader genom åren är: ”För alla dina sinnen”, ”Nu också sötast i stan!”, ”Nu blir det andra bullar!”).

När jag bläddrar i ovannämnda nummer (1: 1985) hittar jag också en hyllning till Stockholm. Vår guide var Sun Axelsson, som tog oss med på en annorlunda resa i Gamla stan. Vi dukade frukost hos Carl och Olga Milles i Millesgårdens unika ateljé, vi lagade strömming, gädda och abborre med Tore Wretman, vi presenterade nyskapade Hotel Royal Viking och lilla Claes på Hörnet.

På ”plocksidorna” hittar jag notiser som ”Första kokboken på data”. Det var Karin Fredriksson på S:t Görans gymnasium som hade matat datorn med goda recept för storköken. På datorn fanns också möjligheter att beräkna kostnader och kalorier.

Ja, nya tider hade utan tvekan ”brutit ut”. Vi kallade dem ”trender”, och vår mycket trendkänsliga Lars Peder har sedan dess övat upp sitt trendkänsliga väderkorn mer och mer under åren. I det här

numret var ”Den nya korven” trenden för dagen! Själv komponerade jag fasankorv, älgkorv och kycklingkorv, medan Ulf Kappen tog sig an korvarna med fisk och skaldjur . Örjan Klein presenterade sin Weisswurst och KB-korv på fläskkött serverad med fransk senapssås och savojkål.

Det var också dags att presentera SM i ostronöppning för åttonde året. En tävlingsform som jag importerade från Irland till Sverige, där världsmästerskapen hålls varje år sista veckan i september. Tävlingen finns ännu vid liv! Världens största ostrontävling, var rubriken – och så är den nog än i dag.

NYA KRAFTER

Fler förändringar skulle det bli. 1993 gjordes loggan om, och där fanns mitt motto, ”Mat, Människa och Miljö”, med. Vid varje betydelsefullt chefsbyte (eller rättare AD-byte) måste man pilla på den grafiska formen. Helt klart. Och grafiska formgivare har vi haft många! Peter Hansson (senare New York), Marie Vollbäck och Charlotte Ramel är några som format och omformat Gourmet under mina år som chefredaktör.

Om ”Stans trendputte” finns att läsa i vårens nummer år 2001. Nu kostar tidningen 48 kr. Jag fanns fortfarande med i redaktionsrutan som ”Redaktionell konsult”, men sanningen är den att jag ytterst sporadiskt medverkade i tidningen.

Jag var tidningens gamla mamma. Och de unga vill klara sig själva, vilket jag är helt klar över.

Men avskedet var förfärligt. Efter att jag packat ihop mina papper, minnen och böcker och släpat dem ut genom redaktionsdörren på Sveavägen 53 någon gång i april år 1995 bröt den stora depressionen ut. Jag grät och grät i veckor. Livet var slut. Kampen var över. Spänningen i tillvaron borta. Inga mer ”nytt nummer ute nu” som kunde inspirera och imponera på omgivningen.

Annica Triberg efterträdde mig som chefredaktör och ansvarig utgivare i nr 4, 1995. Vi hade då arbetat ihop i flera år, och hon passade bra in i sammanhanget. Snabb, trendkänslig och matkunnig ledde hon arbetet på Gourmet ett par år. Sedan var det dags för chefsbyte, och Intellectas skribent (och ekonomiskt begåvade )

Anna Michelson tog över rollen som ledare för Gourmet.

MAT, MÄNNISKA OCH MILJÖ

Efter att ha torkat mina tårar vid pensioneringen 1995 har jag arbetat oförtrutet i sann gastronomisk anda. 1987 bildade jag tillsammans med en ung Gourmet-läsare i Skara, Claes Wernerson, en ideell förening som fick namnet ”Låt Måltiden Blomma”. Den fick många sticklingar, bland annat Riksnätet Måltidens Dag, där en grupp aktörer samlades för att driva samhällsfrågor om mat och måltid till nytta för kommande släkten. Måltidens Dag och

Stora Måltidspriset på 50 000 kr till den kommun som har en klar målsättning för måltider och mat i skola är andra exempel. År 2000 blev jag utnämnd till Sveriges Matambassadör av jordbruksminister Margareta Winberg. Jag har skrivit böcker och arrangerat kockkollo. Ämnet gastronomi är outtömligt.

Min skrivmaskin har blivit en dator – eller två, tre; i dag är jag inne på min fjärde Mac. Vi e-postar och skriver meddelanden som flimrar förbi på skärmen. På gott och ont.

Dokumentation är viktig. I Måltidsakademiens Årsbok fick jag chansen att just dokumentera Låt Måltiden Blommas arbete, år efter år, vilket jag har Grythyttans Carl Jan Granqvist att tacka för. Carl Jan Granqvist är en av vår tids allra mest hedervärda Måltidsambassadörer. Han är värd ett Nobelpris inte minst för dokumentationen av ”kommunikativa måltider”, som är en del av årsbokens digra innehåll.

Även i Gastronomiska Kalendern, som kommit ut sedan 1960talet, har jag medverkat. Det var Märit Huldt, ”Hiram” kallad, som bad mig att ta över rapporterna om tävlingen Årets Kock och andra arrangemang signerade Svenska Gastronomiska Akademien. I mina lådor finns naturligtvis massor av klipp och foton som ger minnesstöd.

»DET ÄR HÄRLIGT ATT LÄSA GAMLA NUMMER AV GOURMET – MINNEN VÄCKS TILL LIV. DOFTERNA FRÅN GRYTORNA KOMMER ÅTER, OCH APTITEN FÖR ”DET GODA LIVET” BARA TILLTAR.«

GRATTIS GOURMET, 40 ÅR!

Jag är glad över alla år i tidningsvärlden, där Gourmet lyser med en särskild kraft. Jag vet vilken styrka och lust som måste till för att lyckas driva en mattidning. Jag är stolt över att Gourmet lever ett gott liv, och jag är lycklig över att fortfarande ha lust till yrket. Och det är väl det som är allra bäst med kreativa yrken – man kan verka i många, många år efter sextiofem. Att ställa sina tjänster till allmänhetens förfogande både politiskt och ideellt ger stor tillfredsställelse.

I dag är jag skribent på Lidingönyheter.se. Det vore kul om ni gick in där då och då för att se vad som händer i min närhet. Även där står mat, miljö och människa i centrum, viktigare än någonsin när man just fyllt 90 år.

TESTA KROGAR:

Nici Dur testade krogar. N = Neander, i = Inger, ci = Christine. Och så gick det mesta i dur. Med i vårt glada gäng var också Sighsten Herrgård, den tidens kändispartyfixare.

Jag blev delägare mer eller mindre av en händelse – olyckshändelse, tyckte min revisor, när han efter hand summerade kostnaderna för kalaset. Min dåvarande a ärspartner Richard Ohlson hade sprungit på några lätt förvirrade men härligt passionerade eldsjälar, ursprungligen på ett tåg: Christine Samuelson och Inger Grimlund – ladies in distress, visade det sig efter stunds småprat, eftersom damerna drev ett glossigt matmagasin som var halvt på obestånd. Ville vi kanske köpa in oss? Det kunde vara intressant, tyckte kollegan. Båda han och jag hade en bakgrund i Bonnierkoncernen, han som vd-assistent och jag som koncept- och bråkmakare hos självaste bokförläggare Lucke Bonnier, bossen för den berömda drömfabriken Åhlén & Åkerlund. Nu drev vi sedan några år en väldigt framgångsrik liten konsultfirma inom kommunikation, och pengarna kliade i fickan.

Ja, jag var på.

Varken kollegan eller jag var väl överdrivet intresserade av mat. Men tidningar tyckte vi var spännande. Bakom oss hade vi på var sin kant några spektakulära tidningssatsningar, tillika haverier; jag storstadsmagasinet Sthlm City, inspirerat av New York Magazine där spetsiga krogrecensioner med yvig analys var ett sätt att fånga stadens puls och

tidens anda. Ja, att skriva om krog – och därmed mat – hade förvisso gett blodad tand.

Gourmet var en utmanare, nyfiken och fördomsfri. Tidningen öppnade fönster, omfamnade det nya, såg möjligheterna, ville driva på. Och inte minst: Den ville ha roligt, såg glädjen inte bara i maten och dryckerna utan i allt runt omkring. Självklart var det tåget oemotståndligt att hoppa på.

Nu skrev vi 1983 och första etappen var genomförd i förvärvet av ett fint litet matmagasin med tillgångar, utöver ett antal lådor osålda tidningar ett omfattande lager av kopparpannor och skärbrädor, som grundarna köpt i syfte att driva postorder, men som också nyttjats flitigt som skribentarvode ”in natura”. I boet fanns också naturkraften Inger Grimlund, inte olik en bidrottning, full av kärlek och livgivande energi men också med ett sting som det gällde att passa sig för. Hon var tidningens eviga dynamo och kraftcentrum.

Tajmingen var perfekt. Nu vände tio år av lågkonjunktur plötsligt i sin motsats. Efter att det sena 60-talets förbjudande radikalisering övergått i kollektiv lobotomering bjöd 80-talet åter på optimism, nyfikenhet, liv och lusta – det ”glada 80-talet”. Framför oss låg epokgörande genombrott. Kollegan köpte en av de första klunkiga bärbara telefonerna, och så snart det gick bytte vi ut våra IBM-skrivmaskiner med kula till de första MacIntosh-pc:arna. Men det tryckta ordet var fortfarande kung.

Frihetsgraderna ökade snabbt. Plötsligt var det tillåtet att både tjäna pengar och att lägga dem på sådant man kunde njuta av; resor, uteliv och god mat. Vi såg stora möjligheter att hänga på och göra tidskriften Gourmet till ett härligt äventyr samtidigt som det speglade och eldade på tidsandan: Entré till det goda livet.

Som så mycket annat under det plågade 70-talet hade den svenska gastronomin utarmats till en homogen industriell brunbeige likgiltighet. Det i Frankrike spirande ”nouvelle cuisine” hade inte gett många avtryck i Sverige, men Gourmet hade varit snabb att fånga upp dels fenomenet i sig och dels de experiment som trots allt gjordes på svensk hemmaplan av modiga krögare och kockar, som oftast möttes av en oförstående publik och dito kritiker inklusive företrädare för en etablerad krögargeneration som tyckte det var bra som det var.

Gourmet tog allvarligt på sitt uppdrag att rapportera vad som hände på den allt livligare gastronomiska fronten, men tog också på sig ett ambitiöst kunskaps- och inspirationsuppdrag. Det fanns så mycket att upptäcka och förstå, både gammalt och nytt. Här gjordes djupdykningar i halvt bortglömda gastronomiska traditioner liksom i all den innovation som nu puttrade friskt i kök, laboratorier, krogar och vingårdar runt om i världen. ”Resa med mat och vin i tankarna” hade varit ett koncept i Gourmet från början, och nu fick det allt större utrymme. Stjärnkrögare och vinmakare, odlare och mathantverkare världen över fick breda ut sig och sina hemligheter generöst i ord och bilder.

Om man med ett ord skulle sammanfatta den Gourmet jag var med och drev så skulle det vara just upptäckarglädje. Sorglös upptäckarglädje.

Tidningen pendlade respektlöst mellan det förment alldagliga och det mest exklusiva. Spännvidden var stundtals brutal. ”Tensta tournedos” och ”pot au Falu” med Ulf Kappen visade vad man kunde göra med en av våra vanligaste vardagsråvaror. Men man kunde också

gotta ner sig rejält i lyxprovningar – som den kanske mest utsvävande av dem alla: en kaviarprovning ledd av Gourmets vintestare Oz Clarke och Jan Samuelson. Till denna engagerades persiske shahens gamle fournisseur, då med hemvist Hamburg, och tjugotalet varianter av störkaviar flögs in från hela världen, inklusive Kina. Själv kom kaviargurun kånkandes på en resväska full av oscietror, sevrugor och belugor. Vi åtnjöt en väldigt anständig rabatt, men jag minns att en bamsig burk imperial oscietra ändå översteg hela bildbudgeten för ett normalnummer av tidningen. Ansvarslöst. Ja, jag antar det.

Gourmets tester och provningar var ofta makalösa – många sanslösa. Jag får erkänna att jag var upphovsman till några av de knäppaste. ”Hermitagisering” var ett sådant projekt. På 1800-talet höjde man kvaliteten – och priset – på Bordeaux genom att blanda i muskulös Hermitage. Jag föreslog att vi skulle pröva metoden för att se om det kunde ge någon e ekt på olika viner idag. Oz Clarke var med på noterna, och provningen expanderades till ett bredare blending-experiment som gick ut på att se vilka spännande karaktärer som gick att mixa fram utifrån närmare hundra viner. Resultatet blev som väntat: blandat. Övningen arrangerades i mitt dåvarande hus på Dalarö i Stockholms södra skärgård. Det gamla trähuset sög i sig aromerna som en svamp och krävde sanering efteråt. Syrénhäcken överlevde inte spillet.

Krogtesterna tog allt större plats i tidningen, och i tidigt 90-tal föddes 199 Bord, en årlig krogguide som listade och bedömde 199 ställen runt om i landet, mestadels i städerna. Initialt var det en inhäftad bilaga i tidningen, men efter 1993 blev det en fristående liten bok som distribuerades i tandem med tidningen, oblygt i syfte att möta den röda guiden. Krogscenen hade en stark tillväxt, och 199 Bord uppmärksammade och uppmuntrade det som hade kvalitet, klassiker likaväl som det mer nyskapande.

Nya nordiska köket hade ännu inte formulerats som ideologi, men ett nytt sätt att förhålla sig till råvaror, framför allt det gröna, och hur man jobbade med smaker och presentationer började skymta lite varstans – inte minst hos Thomas Drejing på Petri Pumpa i

Lund och ute på Magnus Eks Oaxen Skärgårdskrog. I Gourmet var innovatörerna de stora hjältarna.

Utvecklingen i kroglivet bromsades av att det åter blev sämre tider. Vi försökte möta utvecklingen genom att svänga Gourmet till ett lite bredare livsstilsmagasin med devisen Mat, Människa och Miljö – dock fortfarande med maten i centrum. Den nya chefredaktören Annica Triberg debuterade med ett stort jobb om sittfläsk – det vill säga stolar. Hon provsatt sig igenom ett drygt tjugotal. Ja, det var min idé. Huvudlöst. Inger Grimlund var otröstlig.

Under de tidiga 90-talsåren hade vårt lilla hobbyförlag expanderat med andra titlar, bland annat tidningen Intrig, skamlöst modellerad på amerikanska Vanity Fair. Under dessa år var företaget en veritabel experimentverkstad och en myllrande mötesplats för allehanda talanger och excentriska begåvningar: tidningsmakare, skribenter och formgivare huller om buller. Det var en mixad kultur, på gott och ont. I konsultrörelsen blev bolaget känt för att producera vassa årsredovisningar, som framför allt utmärkte sig för sina djärva redaktionella grepp. För tidningarna innebar det att det fanns resurser – men därmed också en snedvriden kostnadskultur. För oss ägare var det alltid lättare att kränga in ännu en årsredovisning än att skära i tidningarnas inköpsbudget. Sorglöst. Ansvarslöst.

En bit in på 90-talet gick det distributionsföretag som alla småförlag nyttjade omkull, och över en natt halverades intäkterna. Kollegan Ohlson kom in i mitt rum och var mörk under ögonen. Vi har inte råd att köra både Gourmet och Intrig vidare, sa han. Du får välja. Jag hade nyligen fått Stora Journalistpriset för Intrig, och jag var tvungen att få betänketid över natten. Än idag undrar jag förstås om jag valde rätt, och jag vet inte heller om jag valde med hjärnan eller hjärtat. Gastronomin var i fortsatt kritisk utveckling, resonerade jag, och där hade Gourmet en viktig roll att fylla. Det fick bli Gourmet.

Kollegan höll ut något år till och konstaterade sedan att tidningsutgivningen för hans del mest innebar att ta del av mina krogbesök och reseäventyr via mina reseräkningar och att det efter drygt 15 år hade förlorat sin charm. Jag insåg att det var dags att hitta en ny partner.

I vänkretsens kuliss lurade en annan framgångsrik kommunikationsentreprenör, Erik Åfors, med ett stort och djupt intresse för mat och vin. Vi hade rest världen runt tillsammans ett par varv och etablerat en samsyn i tunga ideologiska frågor – som vilken var den skickligaste producenten av vit Bourgogne och vilken som var den bästa ryokan i Kyoto. Jag noterade också att han gick väldigt bra ihop med Gourmets nya chefredaktör, Anna Michelson, rekryterad från Intrig.

Åfors tog över Ohlsons andel och fick så prinsessan och halva kungariket. Redaktör Michelson, fransyskt petite men med chanelskt hårda nypor, gjorde några år senare en legendarisk överlämning till nye chefredaktören Jan Nilsson i form av en post-it-lapp med orden, 2 500 pix per sida – och nej, det handlade inte om pixlar.

Åfors var en av arkitekterna bakom tillkomsten av White Guide, en sammanslagning av Gourmets 199 Bord och familjeförlaget Millhouses Vägarnas Bästa. 199 Bord hade spetsen och Vägarnas Bästa bredden, ”a match made in heaven”, så gick resonemanget. Som varje resonemangsäktenskap tog det lite tid att få det hela att

»OM MAN MED ETT ORD SKULLE SAMMANFATTA DEN GOURMET JAG VAR MED OCH DREV SÅ SKULLE DET VARA JUST UPPTÄCKARGLÄDJE. SORGLÖS UPPTÄCKARGLÄDJE.«

fungera. Nu var det 2000-tal och goda tider igen – och tidningen var i absolut högform, om än åderlåten på sina krogrecensioner. Och längst ner på raden var det fortsatt ilsket rött.

Efter sju år tyckte även nya kollegan att det var dags att lämna ägeriet, och jag vill passa på att dementera att det handlade om en ideologisk konflikt; det ligger inget i ryktet att vi kom på kollisionskurs i den minerade frågan om röda Bourgogner.

Vi var faktiskt hyggligt överens om att tidningen behövde hamna i en riktig förlagskultur – och det fanns en friare på andra sidan stan: Christopher Östlund på Plaza Publishing Group. Gourmet kunde passa in fint i en liten kollektion av exklusiva mode- och inredningsmagasin, som lyckades prestera enastående hög kvalitet per satsad krona. Det var precis vad Gourmet behövde, framför allt mindre satsad krona. Jag följde med som delägare, ”gisslan” enligt en elak gammal kollega, under ett antal år men lämnade väldigt fort över förlagsredaktörsrollen.

Plaza Publishings förlagsredaktör Jimmy Johansson kom inte helt oväntat fram till att tidningen var för exklusiv – den måste breddas. Läsaranalyser visade att Gourmet hade mest manliga läsare 45+ – den måste svängas för att attrahera kvinnliga läsare 30+, ”typ” boende i Bromma. Dessutom hade förlagsredaktören lagat sig igenom recepten – hatten av för detta, vilken kille! – och kommit fram till att de var på tok för svåra.

Men de ska inte lagas, minns jag att jag invände, de ska läsas – det är ju pornografi. Vem lagar Ferran Adriàs karamelliserade vaktelägg? Poängen är inte att du kan, poängen är att han kan.

Men han hade förstås rätt. Det var vettlöst.

Ja, det var uppbrottstider, dags att fundera över resten av livet.

Chefredaktör Nilsson beslöt efter ett tag att tacka nej till fortsatt spikrak publicistisk karriär och gå över i samhällstjänst; han sökte och kom in på Polishögskolan och ersatte penna med batong och skarpa rubriker med dito skott. Chefredaktör Per Styregård trädde in i hans ställe, en gediget vass publicist som jag kände största tänkbara förtroende för. Han fick uppdraget att lotsa Gourmetskutan vidare i okända upprörda vatten. Storm hade det varit sedan jungfruseglatsen.

Jag checkade slutligt ut som delägare 2011. Jag är Christopher Östlund oändligt tacksam för att Gourmet fortfarande finns kvar, och att den fortsatt är en stark röst i den svenska gastronomin.

Det är mitt livs längsta och dyraste kärleksa är. Om jag ångrar mig? Nej. Sanslöst, vettlöst, ansvarslöst – nej.