Från is­kal­la vatt­net till tryg­ga tor­ra land

DE HÅL­LER BAR­NEN I FAM­NEN

Gula båtarna - - Sidan 1 - Fort­sätt­ning från för­ra si­dan Fort­sätt­ning på näs­ta si­da

Hård mot­vind, rädd­nings­bå­tar­na stam­pa­de och kas­ta­de re­jält, men höll go­da 20 knop rätt mot vin­den. John kör­de, han har ut­fört många upp­drag med tolv­me­ters rädd­nings­båt ut­an­för Strömstad. Han viss­te vad han gjor­de. Al­la spa­na­de ef­ter tec­ken på liv. En flyt­väst! Tom. Vi ploc­ka­de upp den, tung av vat­ten så den nätt och jämnt flöt.

En till, läng­re bort, men det fly­ter så­da­na här och där och det be­hö­ver in­te be­ty­da att det ha­de sam­band med det vi skic­kats ut för att un­der­sö­ka. En bit för­bi den be­räk­na­de po­si­tio­nen vän­de vi och bör­ja­de sö­ka pa­ral­lellt fram och tillbaka med vin­den mot land. Skräp, plast­dun­kar som flöt en de­ci­me­ter un­der vat­ten­y­tan, en tom ryggsäck. Men vi hit­ta­de inga män­ni­skor i vatt­net. När vi nått strand­lin­jen sök­te vi längs kus­ten väs­terut. Öve­rallt res­ter av gum- mi­bå­tar, hö­gar av över­giv­na flyt­väs­tar i oran­ge ne­on som kon­trast mot de grå­bru­na bergs­si­dor­na.

Vi stod och spa­na­de med varsin ki­ka­re, halv­vägs upp på hyt­ta­ket, Lars, och jag. Han är lä­ra­re i na­vi­ga­tion på Chal­mers och fri­vil­lig rädd­nings­man i Sjö­r­ädd­nings­säll­ska­pet. Själv är jag fri­tids­båts­skep­pa­re, och gjor­de så gott jag kun­de.

Al­la tar hand om varand­ra

Den som är kap­ten fat­tar de av­gö­ran­de be­slu­ten, men om­bord på de här bå­tar­na är man ett lag, ing­en är för­mer än nå­gon an­nan och lag­med­lem­mar­na tar hand om varand­ra. Ef­ter en och halv tim­me kom nytt be­sked på ra­di­on: ”Av­bryt sö­kan­det och gå till nord­öst­ra de­len av ön. Det lig­ger män­ni­skor i vatt­net, and­ra häng­er på klip­por­na och kan in­te kom­ma upp på land.”

Skep­pa­ren Andreas Arvidsson, i van­li­ga fall ope­ra­tiv chef på Sjö­r­ädd­nings­säll­ska­pet, gav or­der. Vi kör­de en bit över 30 knop nu, men när det är ut­ryck­ning hand­lar det in­te om be­kväm­lig­het, med 18 mi­nu­ter till olycks­om­rå­det.

Det blev tyst in­ne i hyt­ten. Man hör­de ba­ra ma­ski­ner­na, dun­ken i skro­vet, rös­ter på vhf-ra­di­on och sjön som fräs­te.

Vi run­da­de ett par ud­dar och sö­der om oss tor­na­de ber­gen upp sig som höga fjäll. Den högs­ta top­pen på Sa­mos är över 1 400 me­ter, och på många stäl­len finns in­te en chans för dem som kom­mer i flykt­bå­tar att ta sig upp på land. Många har för­sökt att klätt­ra, en del har fal­lit ned och dött på bran­ter­na el­ler kas­tats tillbaka i ha­vet.

Gum­mi­bå­tar­na är av ex­tremt låg kva­li-

Våg­skum­met yr över dem i takt med sjö­gång­en.

tet. De har sva­ga mo­to­rer. När det är kraf­tig sjö­häv­ning – och ra­bat­te­ra­de pri­ser från smugg­lar­na – rän­ner många av dem in i de vas­sa klip­por­na och män­ni­skor­na kas­tas i vatt­net. Många av dem ska­dar sig all­var­ligt.

Någ­ra har flyt­väs­tar på sig

Där! På en ojämn och tag­gig li­ten klip­pa som res­te sig ur ha­vet en bit ut framför en brant berg­vägg stod en sam­ling män­ni­skor och hu­ka­de. Någ­ra vux­na höll små barn i fam­nen. Våg­skum­met yr­de över dem i takt med sjö­gång­en. Någ­ra ha­de flyt­väs­tar. När vi kom när­ma­re pe­ka­de fle­ra av dem mot sö­der längs berg­väg­gen. Andreas gjor­de upp med Fred­rik, skep­pa­re på den and­ra bå­ten:

– Gå sö­derut och se vad ni hit­tar, vi tar det här.

Vi kom in mot klip­pan men sjön häv­de mer än en me­ter upp och ned. Tec­ken- språk. Lugn. Sitt ned. Hjäl­pen kom­mer.

På tred­je för­sö­ket lyc­ka­des John ma­nö­vre­ra bå­ten så nä­ra klip­pan att vi kun­de kas­ta över en fräl­sar­krans. En ung man träd­de den över sig, men tve­ka­de att hop­pa ned i skum­met. Vi ryck­te till i li­nan när en våg kom upp, han var i vatt­net, med hu­vu­det över ytan. Vi ha­la­de in och fick upp ho­nom i bå­ten. Men det var för ris­ka­belt att gö­ra om sam­ma ma­nö­ver. Den skul­le ald­rig gå att gö­ra med små barn.

Vi dis­ku­te­ra­de oli­ka lös­ning­ar när det kom nya be­sked på ra­di­on.

Den and­ra bå­ten ha­de hit­tat någ­ra män­ni­skor i vatt­net. Man­nen vi ploc­kat upp fick skri­ka till de and­ra att de skul­le ta det lugnt, och att vi skul­le kom­ma tillbaka. Vi kas­ta­de över flyt­väs­tar så det räck­te till al­la och en tjock yl­le­filt till bar­nen. De and­ra ha­de ploc­kat upp en man och hans son när de bland brå­tet som flöt om­kring upp­täck­te att det låg mas­sor med folk i om­rå­det.

Fred­rik, Vik­tor, Mattias och Malin, fotograf på Svens­ka Dag­bla­det, bör­ja­de ploc­ka upp dem. Lugnt och me­to­diskt, en­ligt re­gel­bo­ken.

Minst två tim­mar i vatt­net

Hur länge ha­de de le­gat i vatt­net? Två tim­mar, kanske myc­ket läng­re. Tem­pe­ra­tu­ren i yt­vatt­net är upp­åt 20 gra­der här nu, men den som lig­ger så länge i vå­gor och hård blåst blir snabbt ned­kyld än­då. Två barn var bort­om rädd­ning. Trots för­sök att ge dem hjärt­lung­rädd­ning gick de in­te att åter­uppli­va.

Sam­man­lagt ploc­ka­de de upp 39 per­so­ner, 37 över­lev­de. In­ne på stran­den låg en man i 20-års­ål­dern död.

Last­hyt­ten var full, he­la för­däc­ket ock­så. Trots dra­ma­ti­ken – någ­ra var ska­da­de, and­ra kraf­tigt ned­kyl­da – blev det ald­rig ka­os om­bord. Fred­rik och Vik­tor trä­nar

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.