Om jag tving­a­des nat­ta Astrid till lju­det av krig skul­le jag fly di­rekt

Gula båtarna - - Sidan 1 - Erik Wiman är 38 år och har job­bat som re­por­ter på Af­ton­bla­det se­dan 2006.

Jag är en ny­bör­jar­far­sa. Kan näs­tan ingen­ting än. När kny­tet här in­till mig i sof­fan gnyr i söm­nen hål­ler jag an­dan av oro att nå­got är fel.

Hon lig­ger på si­dan med knä­na upp­drag­na till ma­gen och i mi­na ögon är hon skör som en såp­bubb­la i en höst­storm. Att det är mi­na fum­li­ga hän­der som ska ku­pas till skydd runt hen­ne är en tan­ke jag knappt vå­gar tän­ka.

Vår Astrids till­va­ro är av allt att dö­ma så ofar­lig den kan bli för ett två vec­kor gam­malt liv och det finns en mjukt vad­de­rad buf­fert­zon mel­lan hen­ne och den verk­lig­het som ti­o­tu­sen­tals and­ra barn bör­jar sitt liv i. Än­då sit­ter jag här med an­dan i hal­sen och goog­lar på ”sömn + ny­född” och ”kan be­bi­sar äta för myc­ket?”

Hur är det då in­te för den för­äl­der som ska skyd­da si­na barn från split­ter, ras­mas­sor och ku­lor? Jag har träf­fat och in­ter­vju­at hund­ra­tals men jag är än­då in­te i när­he­ten att för­stå. Det en­da jag med sä­ker­het kan sä­ga är att om jag tving­a­des nat­ta Astrid till lju­det av ett krig skul­le jag ta hen­ne och fly mor­go­nen ef­ter.

I fo­to­al­bu­met i min te­le­fon möts två värl­dar. Det slog mig i går när jag som van­ligt skrol­la­de fram och tillbaka mel­lan bil­der­na på hen­ne som en ny­för­äls­kad ton­å­ring. Jag rå­ka­de dra li­te för hårt med fing­ret och plöts­ligt be­fann jag mig i den and­ra värl­den, bland bil­der­na från al­la jobb­re­sor de se­nas­te åren. Af­gha­nis­tan, Li­by­en, Ukrai­na, Ga­za, Sy­ri­en och nu se­nast hös­tens flyk­ting­ka­ta­strof i Eu­ro­pa och på Me­del­ha­vet.

Hjär­nan åter­upp­tog sin va­na se­dan fle­ra år att spe­la upp min­nen som kort­fil­mer för mitt in­re. Den sön­der­brän­da flic­kan i Ka­bul, blo­det från en hel fa­milj i trapp­hu­set i Ga­za, poj­ken med Is-ter­ro­ris­ter­nas ku­la i hu­vu­det i Ko­ba­ne, barn­säc­kar i mass­gra­var, grå­ten, skri­ken, ex­plo­sio­ner­na, för­äld­rars van­makt…

Vir­vel­vin­den blir en tor­na­do i hu­vu­det tills hjär­nan slut­li­gen grep­par tag i ett min­ne att stan­na upp vid.

Det blir i liv­flot­ten på Me­del­ha­vet. Vi sjö­sat­te den från Gu­la bå­tar­na för att und­sät­ta ett 30-tal män­ni­skor som satt fast på en klip­pa en storm­natt i no­vem­ber.

När jag ef­teråt skul­le be­rät­ta om rädd­nings­in­sat­sen skrev jag nå­got om att ha­vet in­te vil­le ha oss där, hur det kän­des som var­je brott­sjö skul­le väl­ta flot­ten.

I hu­vu­det fram­kal­lar jag bil­den av den gra­vi­da kvin­nan som med ena han­den klam­ra­de sig fast vid flot­tens gum­mi­re­ling. Den and­ra höll hon skyd­dan­de mot sin mage och li­vet där in­ne som knappt bör­jat. Ovan­för oss kas­ta­de sig klipp­väg­gar upp­åt ur Me­del­ha­vet och på and­ra si­dan vatt­net såg vi lju­set från den tur­kis­ka kus­ten.

En an­nan kvin­na höll sin 17 da­gar gam­la be­bis in­till krop­pen när de­ras vat­ten­fyll­da gum­mi­båt nåd­de Sa­mos. Jag minns att flic­kan het­te Ho­nav att hon ska­ka­de av köld och mam­man ha­de svårt att stäl­la sig upp, men med si­na sista kraf­ter krav­la­de sig fram på knä tills hon nåd­de den tor­ra stran­den.

Jag by­ter ut kvin­nan mot mig själv där på stran­den, med Astrid tryckt mot krop­pen.

Så plöts­ligt av­bryts mar­dröm­men av hen­nes pip in­till mig i sof­fan.

Jag goog­lar ”mag­knip + be­bis + tips.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.