Ti­den på Sa­mos – star­ka käns­lor som full­stän­digt tar an­dan ur mig

Gula båtarna - - Sidan 1 - Jo­nas Frö­berg är 43 år och re­por­ter på Svens­ka Dag­bla­det se­dan 2006.

Min­net. Vad är det? Kanske ba­ra star­ka käns­lor i nu­et som blek­nar bort i små skär­vor. Men vis­sa skär­vor blek­nar in­te.

Upp mot kon­torslam­pans kal­la sken hål­ler jag Sa­mos min­nes­skär­vor, som blän­ker och glö­der än­da längst in där det känns. Som mest. Star­ka käns­lor som full­stän­digt tar an­dan ur mig, mitt i kon­tors­land­ska­pet. Ti­den på Sa­mos. Rädd­ning­ar. Öv­ning­ar. Larm. Den go­da star­ka cappuc­ci­non. Piz­ze­ri­aä­ga­ren som skrattande lär­de sig allt om IFK Rund­vik, som stod skri­vet på min jac­ka. Men det var in­te det som et­sa­de sig fast. Det var käns­lan av ut­satt­het, den råa, ut­an bot­ten och in­ym­pad in i al­la kropps­po­rer på de vi räd­da­de. Och ge­nom att mö­ta dem, bor­ra­de sig käns­lan in hos mig. För all­tid.

Som nat­ten den 5 no­vem­ber, när lar­met kom kloc­kan 03.15. Vå­gor­na small mot skro­vet, vi var fy­ra i styr­hyt­ten och mo­to­rer­na rå­ma­de un­der dur­ken. Jag satt i sto­len bak till hö­ger när det spra­ka­de på ra­di­on och den eng­els­ka rös­ten för­kun­na­de: ”fem­ton per­so­ner i vatt­net”. Hjär­tat dun­ka­de hårt och snabbt.

Men det var in­te min egen bä­van som bet sig kvar från nat­ten, ut­an den bot­ten­lö­sa räds­lan och ut­satt­he­ten hos dem vi räd­da­de, den te­le­por­te­ra­de sig rakt in när jag för­sök­te kra­ma den ge­nom­blö­ta gam­la da­men från Af­gha­nis­tan, som ska­dat be­net och grät bot­ten­löst me­dan hen­nes kropp ska­ka­de ne­re i kaju­tan på väg in till

Sa­mos, för hon trod­de fort­fa­ran­de att vi skul­le fö­ra dem tillbaka, till IS.

El­ler i kväl­lens mör­ker någ­ra da­gar se­na­re, där den för­syn­te te­le­tjäns­te­man­nen Ta­rek från Sy­ri­en satt i Sa­mos över­ful­la flyk­ting­lä­ger, lu­tan­de mot en ros­tig grå­vit bil. Han, som räd­dats ur vå­gor­na till­sam­mans med 46 and­ra av Gu­la bå­tar­na, men vars tå­rar än­då rann ned­för hans för­vrid­na an­sik­te när be­rät­tel­sen kom, om treå­ri­ga dot­tern Lae­an som han be­gravt da­gen in­nan, hon som in­te ha­de någ­ra kom­pi­sar kvar hem­ma i Raqqa, sta­den som IS lem­läs­tat, hon som vec­kan in­nan med gläd­je­strå­lan­de blick pra­tat om Eu­ro­pa. Hon som fick si­na små lung­or lång­samt fyll­da med salt­vat­ten när gum­mi­bå­ten revs sön­der mot Eu­ro­pas tag­gi­ga kust – för hon var minst och sva­gast i vå­gor­na. Hon som in­te or­ka­de käm­pa emot, in­nan rädd­ning­en kom. Ut­satt­he­ten hos Ta­rek, men ock­så Mohammed, Sa­ra och al­la and­ra jag lär­de kän­na blev min. För all­tid.

Till den käns­lan kom yt­ter­li­ga­re en, rent djävulskt stark: Den att be­rät­ta des­sa histo­ri­er, att fö­ra Mo­hamme­ds, Ta­reks och al­la and­ras ut­satt­het vi­da­re så att du som lä­ser nu kanske kan ta in i al­la fall en del. Och så att din min­ne­skär­va

blek­nar li­te mind­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.