Göteborgs-Posten

Kärlek som berör

Kultur: Så sorglig att man går sönder, skriver Sinziana Ravini om Johanna Adorjáns roman.

- ROMAN JOHANNA ADORJÁN En alldeles särskild kärlek Översättni­ng: Christine Bredenkamp Norstedts

Vad göra om en bok är så sorlig, att man känner att man håller på att gå sönder av igenkännan­de förtvivlan? Det är i alla fall mitt stora dilemma när jag kommit halvvägs i Johanna Adorjáns omtalade roman En alldeles särskild kärlek. Boken handlar om Adorjáns farföräldr­ar, som immigrerad­e från Ungern till Danmark i mitten på 50-talet. De var intelligen­ta, Woody Allen-roliga och vackra som ett filmstjärn­epar. De gick på opera, reste och hade ständiga middagar för nära och kära. Men framförall­t, så var de oskiljakti­ga, fyllda av en kärlek som var så total, att allt annat bleknade i jämförelse. När Adorjáns farfar drabbas av en dödlig sjukdom, känner farmodern att hon inte har något val. Hon måste följa med honom in i döden. Hon vill inte leva en dag utan honom, utan deras ständiga ritualer och munhuggeri. De bestämmer sig för att begå självmord tillsamman­s och börjar planera denna gemensamma död in i minsta detalj. DE BEGÅR SJÄLVMORD hösten 1992. Lite mer än ett decennium senare börjar Johanna Adorján att forska i sina farföräldr­ars liv, genom att intervjua parets gamla vänner. Hon beger sig till Budapest, Danmark, Israel, besöker koncentrat­ionslägret Mauthausen i Österrike, där hennes farfar levde i några år, tillsamman­s med sin far. Hon talar även med läkaren som hjälpte paret med självmords­förberedel­serna. Och vad lär hon sig om sina farföräldr­ar? Farmodern var en kvinna man antingen beundrade eller fruktade. Hon upptäcker nu att farmodern i själva verket hade varit rätt så osäker på sig själv, och att hon alltid levt i fruktan över att inte vara särskild älskad. Men hon hade aldrig tvivlat på sin makes kärlek. Deras själar hade flutit samman, de starka skillnader­na i karaktären till trots. Sakerna de brukade göra och säga till varandra är så spektakulä­rt roliga, elaka och ömsinta, att det vore en skandal om inte boken blir film. Det är ingen risk att den kommer ligga för nära Hannekes film Kärlek, eller Lettre à D, skriven av filosofen André Gorz, som valde att begå självmord tillsamman­s med sin döende fru och skrev ett långt avskedsbre­v till henne och eftervärld­en innan de skred till verket, för Adorján förfogar över något som varken Hanneke eller Gorz besitter, nämligen humor. Och här finns dessutom ytterligar­e en dimension, som jag sällan sett skildrad i litteratur­en – vad händer när migratione­n från ett land till en annan innebär en social nerklättri­ng? ADORJÁNS BERÄTTELSE ÄR en av de mest gripande och humoristis­ka skildringa­r jag någonsin läst om hur det är att förlora en nära familjemed­lem, i det här fallet är det dessutom två familjemed­lemmar som försvinner, och på det mest spektakulä­ra sätt man kan tänka sig. Men hur skriver och talar man om något så tabubelagt som självmord? Adorján växlar sin undersökni­ng med en långsam, detaljerad gestaltnin­g av hur den sista tiden kan ha sett ut för hennes farföräldr­ar, för att så småningom börja fiktionali­sera kring den allra sista dagen, den sista måltiden, den sista städningen, det sista samtalet. Det är här som boken börjar bli riktigt olidlig, humorn till trots, för dessa underbara personer har hela tiden påmint mig så mycket om min egen farmor och farfar. I mitt fall, valde min farmor att fortsätta leva, att fortsätta skratta, dansa och sjunga efter min farfars död. Men det finns ögonblick i livet då även glädjen har sina gränser – och det är precis vid denna gräns som romanen lyckas uppehålla sig.

Jag läser de allra sista sidorna, och det är där jag inser att döden, våra älskades död, kan ha en magisk kraft som slungar oss tillbaka mot livets absoluta epicentrum

FÖR ATT KUNNA avsluta läsningen av romanen beger jag mig till Musée des Arts Forains, Paris stora tivolimuse­um, som är fyllt av drömlika scenografi­er och burleska cirkusnumm­er. Det är bland springande barn, glädjetjut och en dansakt av steppdansa­ren Filou, jag läser de allra sista sidorna. Det är där jag inser att döden, våra älskades död, kan ha en magisk kraft som slungar oss tillbaka mot livets absoluta epicentrum. Det är kanske

en bisarr sak att göra, men jag tror inte att jag hade begett mig dit om jag inte hade varit beledsagad av Adorjáns mästerliga roman, som också påminner mig om vad min egen farmor sade en gång, i respons på min oro inför hur mitt liv skulle te sig utan henne och farfar: ”Det bästa sättet att hedra vårt minne, är att vara så glad och lycklig du bara kan”.

Jag är övertygad om att Adorjáns farföräldr­ar önskade samma sak från henne, för när jag youtubar mig igenom de otaliga intervjuer hon har gett världen över, blir jag som besatt av hennes intelligen­ta humor och livsglädje. Till min stora fröjd, upptäcker jag att hon även skrivit en novellsaml­ing, som kom ut på svenska för två år sen, som bär den oerhört humoristis­ka titeln

Mina 500 bästa vänner. Jag förstår att de är så många, för vem skulle inte vilja bli hennes bästa vän?

 ??  ??
 ?? Bild: PETER VON FELBERT ?? JOHANNA ADORJÁN. Författare­n introducer­ades på svenska med novellsaml­ingen Mina 500 bästa vänner 2015, nu har också Adorjáns debut Eine exklusive Liebe (2009) översatts till svenska. 2016 kom hennes senaste roman, Geteiltes Vergnügen. Hon är född 1971...
Bild: PETER VON FELBERT JOHANNA ADORJÁN. Författare­n introducer­ades på svenska med novellsaml­ingen Mina 500 bästa vänner 2015, nu har också Adorjáns debut Eine exklusive Liebe (2009) översatts till svenska. 2016 kom hennes senaste roman, Geteiltes Vergnügen. Hon är född 1971...
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden