Göteborgs egen vårsalong behöver mer mod
Sara Arvidsson ser en utställning med höga ambitioner och menar att initiativet är bra men kunde vara mindre konventionellt.
Liljevalchs vårsalong i Stockholm är populär och har funnits i snart hundra år. Till denna har såväl professionella konstnärer som amatörer möjlighet att lämna in prover som senare bedöms av en expertjury. Nu öppnar Galleri Backlund en vårsalong och den marknadsförs som en göteborgsk variant av den kända salongen. Den heter kort och gott Vårsalong och innehåller arbeten av sjuttiosju konstnärer, aktiva inom olika verksamhetsområden. Intresset har varit stort och galleriet har fått in över femhundra bidrag. Ett kriterium var att ingen av konstnärerna skulle ha ställt ut på galleriet förut. En jury bestående av bland andra Håkan Wettre, tidigare intendent vid Göteborgs konstmuseum, och Ida Gudmundsson, konstnär och konstpedagog, har sovrat bland de inlämnade verken.
I pressmeddelandet står det att de utställda bidragen uppvisar en fantastisk variation. Det stämmer bara delvis. En tydlig tråd i många av verken är Lars Lerin. Under mitt besök på galleriet mister jag snart räkningen på hur många av akvarellerna som ser ut som ängsliga, men mestadels vackra, imitationer av denne folkkäre konstnärs målningar. Det är inget fel på Lars Lerins konst men det är trist när ett manér blir så pass etablerat att det fungerar som ett rättesnöre. ÖVERLAG ÄR DET mycket landskapsmåleri i skira kulörer som visas. Anna Afzelius-Alms iögonfallande oljemålning Scary, beautiful truth – Waste Carpet som har inspirerats av miljöförstörelsen i haven, är dock lite annorlunda. Hon har inte sparat på de starka färgerna. Verket är abstrakt men färgen har lagts på i flagiga skikt, vilket bidrar till att motivet kommer att påminna om ett regnbågsfärgat hav eller en flammig trasmatta. En annan målning som är värd att nämna i sammanhanget är Hanna Herders akryl, vilken är hämtad ur serien Sociala klassiker. Hon har approprierat societetsporträtt av bland andra 1800-talskonstnären JS Sargent och länkat samman dem med vår digitaliserade samtid. Det är måhända inte det mest raffinerade måleri jag har sett men infallet att addera en Facebook-uppdatering i verkets högra hörn är uppfinningsrikt. Genom denna detalj har hon velat ge den avbildande kvinnan en egen röst. Jag slås dock av att förhållandena inte har förändrats så mycket under de senaste seklen och att människor – inte enbart kvinnor – mer än någonsin har kommit att framstå som låsta objekt på skärmar. Herders är ett av få verk som har någon form av koppling till den tiden vi lever i nu, merparten av den övriga konsten kunde lika gärna ha skapats på 1950-talet.
Att öppna ett göteborgskt svar på Liljevalchs salong är säkerligen en efterfrågad idé. På Galleri Backlund erbjuds emellertid inte samma bredd som i den kändare salongen och de flesta av konstnärerna är tämligen oetablerade. Eftersom det är väldigt svårt att slå sig in i galleribranschen om man är autodidakt, kan detta vara ett välbehövligt tillskott. Men de utvalda verken saknar överlag en överraskande udd och de är förvånansvärt likriktade. Då konstnärerna i många fall aldrig har ställt ut tidigare, hade jag förväntat mig att möta en mindre konventionell samling konst som inte påminner om det man vanligen ser i gallerisammanhang. Simona Enckells murriga olja av ett troll och en varg är dock ganska udda. Den får mig att tänka på JRR Tolkiens böcker och andra fantasyberättelser och den tycks befinna sig
Backlunds vårsalong är precis i startgroparna och vi får hoppas att den i uppföljande års versioner blir mera mångsidig och vågad.
i en helt annan värld än de övriga målningarna. I ALLMÄNHET ÄR det de mer hantverkspräglade verken av konstnärer med designbakgrund som är mest sevärda. Ylva Dahlberg Holméns skulptur När jag tänker på döden tänker jag på fåglar med små pastellfärgade undulater i blåst glas är ett exempel på detta. De är placerade i en gul bur vars hårda metall effektfullt bryter av mot skirheten i glaset. Skulpturen är ett sorgearbete och kom till i dyningarna efter att en förälder hade dött. Matz Engdahl har skapat en dopfunt som är både sakral och lekfull, och har en kontrasterande materialkänsla med sitt stabila trä och sin krackelerade jesmonite. Den är en av utställningens höjdpunkter. Jonna Peterssons blå screentryck på sidenchiffong för tankarna till japansk estetik och Hokusais ikoniska våg. Hon har hängt upp transparenta textilier i skiktade lager och tillsammans skapar de en sorts metafor över tid och rum men även över själens innersta skrymslen.
Backlunds vårsalong är precis i startgroparna och vi får hoppas att den i uppföljande års versioner blir mera mångsidig och vågad. Utställningsplatser som denna behövs, men det vore intressant att se fler verk som bryter mot den gängse normen av hur konst bör se ut. En konst som väljer sina egna vägar.