Med högst per­son­lig prä­gel

Härligt hemma - - BOHEMISKT & OMBONAT - TEXT PETRA KJELLSTRÖM FO­TO FRIDA EKMAN

Med inspiration från bå­de Pip­pi Långstrump och Alice i Un­der­lan­det har Emi­lia för­vand­lat fa­mil­jens lä­gen­het till ett kre­a­tivt krypin.

Att kom­ma hem till Emi­lia och Ibra­him är som att kli­va in i en an­nan värld, långt från al­la vi­ta och mi­ni­ma­lis­tis­ka hem. Här är det fär­ger och uni­ka sa­ker i var­jev­rå, och du hit­tar he­la ti­den nya sa­ker som väc­ker ny­fi­ken­he­ten och drar blic­kar­na till sig.

– Min tan­ke är att åter­ska­pa hu­sets själ, och åter­stäl­la rum­men så som de såg ut när hu­set bygg­des. Jag har en klar vision om hur det ska se ut och har fått okej från Ibra­him att kö­ra på. Det en­da han för­hand­la­de kvar är den mo­der­na spi­sen, den fick jag in­te by­ta ut mot en gam­mal, skrat­tar Emi­lia.

När man ser sig om i kö­ket för­står man fort tan­ken. Här kom­mer det snart att se ut som det gjor­de för hund­ra år se­dan, med plats­bygg­da skåp och ru­sti­ka de­tal­jer. Någ­ra skåp är re­dan ut­byt­ta och res­ten kom­mer att för­vand­las ef­ter hand. För det ska va­ra äk­ta va­ra med myc­ket pa­ti­na för att Emi­lia ska gil­la det. Fusk­gam­la pry­lar kom­mer in­te in här.

– Mig gör det ing­et om sa­ker­na är slit­na, ba­ra för att en pryl är av­skavd be­hö­ver den in­te kas­tas, för­kla­rar Emi­lia. Möb­ler, pry­lar och klä­der som har en histo­ria att be­rät­ta är spän­nan­de! Jag äls­kar att fyn­da på lop­pis, och man kan nog sä­ga att min stil är en bland­ning av bo­hem och sa­ga. Jag in­spi­re­ras av Alice i Un­der­lan­det och Pip­pi Långstrump och vill in­te föl­ja nå­gon re­gel­bok, ut­an i stäl­let pro­va mig fram till vad som fun­kar. Och pre­cis som Pip­pi så är jag en sak­le­ta­re och vill gär­na tän­ja på grän­ser­na för vad sa­ker kan an­vän­das till.

Från köks­ta­ket häng­er klä­der på tork, pre­cis som det var förr när man tog va­ra på vär­men i kö­ket. Gol­vet är rut­må­lat i oli­ka grå ny­an­ser, och köksmöb­ler­na är en bland­ning lop­pis­fynd som pim­pats i oli­ka fär­ger. Det känns näs­tan som om du för­flyt­tats till en film­ku­liss i en Astrid Lind­gren film – och det är otro­ligt hem­trev­ligt!

– Jag vil­le få in sam­ma känsla i var­dags­rum­met ock­så, så nu har det

gul­na­de ek­gol­vet må­lats i sam­ma rut­möns­ter, men i vitt och tur­kos i stäl­let för grått. Vi ploc­ka­de upp den tur­ko­sa fär­gen från väg­gar­na och kom­plet­te­ra­de med klas­siskt vitt.

Lä­gen­he­ten ha­de re­dan myc­ket charm när Emi­lia och Ibra­him flyt­ta­de in för någ­ra år se­dan. Men det stop­pa­de in­te Emi­lia från att ta fram pens­lar och färg­bur­kar och sät­ta sin egen prä­gel på hem­met. Var­dags­rum­met var det förs­ta att re­no­ve­ras, med en fräsch tur­kos ny­ans på bå­de väg­gar och tak.

– När jag må­la­de om var­dags­rum­met ha­de jag en vision om att tak och väg­gar skul­le gå i sam­ma ny­ans, be­rät­tar Emi­lia. Jag fick hö­ra att det var en to­kig idé, men det blev jät­te­bra!

I var­je rum finns här­li­ga pry­lar som Emi­lia sam­lat på sig när hon in­te kun­nat mot­stå gam­la sa­kers charm och histo­ria. Re­dan som li­ten ­bru­ka­de Emi­lia föl­ja med sin mam­ma på lop­pis, och det var nog där som den kre­a­ti­va ådran väck­tes. Men det var först när Emi­lia ham­na­de i en livs­kris för många år se­dan som hon in­såg hur myc­ket kons­ten be­tyd­de, bå­de i job­bet och privat.

– Kons­ten blev min liv­li­na, nå­got som gav mig den ener­gi jag så väl be­höv­de, be­rät­tar hon. Jag äls­kar att va­ra kre­a­tiv och ska­pa, och att fo­ku­se­ra på det vack­ra i li­vet ger per­spek­tiv när myc­ket an­nat är job­bigt.

Emi­lia ar­be­ta­de re­dan då in­om kom­mu­nal verk­sam­het med per­so­ner med funk­tions­ned­sätt­ning­ar. Hen­nes känsla för form och färg har lett till att hon i dag job­bar med att in­fö­ra konst i det dag­li­ga ar­be­tet. Sys­sel­sätt­ning­en för del­ta­gar­na ska va­ra me­nings­full och ge gläd­je, och ge­nom att ska­pa byg­ger de upp bå­de själv­för­tro­en­de och själv­käns­la.

– Det är ett pri­vi­le­gi­um att få job­ba med de här män­ni­skor­na! Här hand­lar det in­te om att nå en viss sta­tus el­ler va­ra lyc­kad i and­ras ögon. I stäl­let hand­lar det om att le­va i nu­et och att va­ra lyck­lig! Och där kan ­kons­ten ge myc­ket som man in­te hit­tar nå­gon an­nan­stans.

I vin­ter har vi kun­nat föl­ja bå­de grup­pen som Emi­lia job­bar med, och Emi­lia själv, i SVT:s nya pro­gram Lerins lär­ling

ar där ar­be­tet i dag­verk­sam­he­ten le­der till en upp­märk­sam­mad konstut­ställ­ning på Le­rin­mu­se­et i Karl­stad. Emi­lia kom­mer även att ha en egen ut­ställ­ning med si­na färg­gla­da col­lage på Gal­le­ri Bergman i Karl­stad un­der vå­ren.

– Jag äls­kar mitt jobb li­ka myc­ket som jag äls­kar kons­ten! Att få job­ba med män­ni­skor som bju­der på skratt och ­le­en­den ger mig ener­gi i var­da­gen. Jag kan in­te va­ra ut­an nå­got av det och kän­ner verk­li­gen att jag mår bra så som li­vet ser ut i dag.

”Att fo­ku­se­ra på det vack­ra i li­vet ger per­spek­tiv.”

Det rut­må­la­de gol­vet fort­sät­ter in i pas­sa­gen som le­der till de bå­da sov­rum­men i lä­gen­he­ten. Det ger ett na­tur­ligt flö­de ge­nom rum­men, och det må­la­de gol­vet re­flek­te­rar lju­set myc­ket bätt­re än det gam­la och mör­ka ek­gol­vet.

Var­dags­rum­mets väg­gar fick en dov ny­ans av tur­kos när Emi­lia flyt­ta­de in och även ta­ket må­la­des i sam­ma färg.

Den upp­stop­pa­de på­få­geln är Emi­li­as bäs­ta lop­pis­fynd som fått he­ders­plat­sen på en av väg­gar­na i atel­jen.

Emi­li­as tav­lor är col­lage som hon ska­par av pap­per som hon scre­entryc­ker själv.

Emi­lia med äls­ka­de hundarna Pärlan och Prinsen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.