HAN SKA BLI #1

DET ÄR BA­RA NÄR JAG SLU­TAR AR­BE­TA SOM JAG KAN FÅ PRO­BLEM, SÅ SEMESTER ÄR IN­TE BRA

Hästsport - - STOR EM-GUIDE - Text & fo­to: Ste­fan Holm

WACHTBERG. Bond­poj­ken köp­te sin förs­ta täv­lings­häst av P­eder Fre­dric­son och b­ör­ja­de ta rid­lek­tio­ner hos Ma­lin ­Ba­ry­ard Johns­son. 17 år se­na­re är Hen­rik von Ec­ker­mann ock­så en vik­tig del av lands­la­get. – Jag vill bli bäst på det jag hål­ler på med. Den in­ställ­ning­en har jag all­tid haft, sä­ger 36-åring­en.

Tre mil norr om Nykö­ping, vid sjön Te­na­ren, lig­ger en för­svin­nan­de li­ten by som he­ter Rip­sa. Det var där han väx­te upp, poj­ken som ba­ra skul­le bli num­mer ett. När han i­nsåg att han in­te skul­le bli det i ten­nis ­pro­va­de han ishoc­key och fot­boll, och så höll det på tills han upp­täck­te ridspor­ten.

Det fanns två skogs­häs­tar på går­den, men det var när han följ­de med pap­pa Hans, m­am­ma Kerstin och si­na två äld­re brö­der till Gö­te­borg Hor­se Show han be­stäm­de sig för att sat­sa på ridspor­ten.

Det var så­da­na min­nes­bil­der som pop­pa­de upp när Hen­rik von Ec­ker­mann vann årets världs­cup­täv­ling.

– Vi ha­de ett som­mar­stäl­le ut­an­för Ljungski­le och bru­ka­de åka till Scandinavium och ­tit­ta. Jag tyck­te om täv­lings­for­men och in­såg att det var nå­got jag verk­li­gen vil­le gö­ra. Jag ­ha­de pro­vat al­la and­ra spor­ter, men var ing­en stör­re ta­lang och för en täv­lings­män­ni­ska var det in­te ro­ligt att va­ra två steg ef­ter al­la and­ra.

I häst­värl­den hit­ta­de han rätt, och han har be­vi­sat det gång på gång. I april skrev Hen­rik, med Ma­ry Lou som med­för­fat­ta­re, ridsport­histo­ria i Oma­ha ge­nom att bli den förs­te svens­ke man­li­ge ryt­ta­ren som tog me­dalj i världs­cup­fi­na­len. Det ha­de ba­ra Ma­lin Ba­ry­ard Johns­son lyc­kats med av al­la fram­gångs­ri­ka svens­kar, och 14 år har pas­se­rat se­dan dess.

Nu hop­pas han på nya fram­gång­ar i Gö­te­borg, där han be­vis­li­gen vet hur man vin­ner.

– Först kom­mer la­get, men det är klart att man vill stå där in­di­vi­du­ellt ock­så. Tänk att nå he­la vägen... Al­la vill ju lyc­kas och in­te gö­ra sup­port­rar­na be­svik­na. På ett sätt är EM ett stör­re mäs­ter­skap än OS. Visst, det är in­te ­ryt­ta­re från he­la värl­den men det som räk­nas är pre­sta­tio­nen från förs­ta till sista da­gen. I OS bör­jar allt om på noll sista da­gen, så egent­li­gen var Pe­der den vär­di­ga vin­na­ren i Rio. Han red fel­fritt al­la da­gar me­dan Nick Skel­ton ha­de

tre–fy­ra ned­slag.

Du köp­te din förs­ta rik­ti­ga täv­lings­häst av just Pe­der och bör­ja­de då lek­tio­ner hos fa­mil­jen Ba­ry­ard på Jonstorps gård.

– Jag var 19 år när vi köp­te Chess. Sam­ma år, 2000, flyt­ta­de vi till Fruäng­en ut­an­för Sö­der­kö­ping, och då bör­ja­de jag trä­na hos Ma­lin. Pet­her Markne var där och höll i trä­ning­ar var­je tis­dag. Det var så jag lär­de kän­na Ma­lin.

I dag är du ock­så en vik­tig del av ­lands­la­get.

– Jag har vux­it ikapp dem li­te i al­la fall.

Och du är in­te nöjd för­rän du är för­bi?

– Själv­klart. Det är först som gäl­ler. Jag har all­tid ve­lat myc­ket, all­tid haft mål och ing­et ska få stå i vägen.

Själv nåd­de Hen­rik von Ec­ker­mann top­pen ge­nom hårt ar­be­te. Han är no­ga med att un­der­stry­ka det.

– Ja, som yng­re var jag in­te spe­ci­ellt ta­lang­full. Jag var dess­utom ex­tremt ner­vös, vil­ket för­stör­de myc­ket. Nu har jag hit­tat ett sy­stem och kan om­vand­la det till nå­got po­si­tivt. Ja, jag har fått ihop mitt pus­sel.

”Ha­de bli­vit to­kig av att se folk”

Hen­rik bor i en lä­gen­het i Wachtberg, ett g­emyt­ligt sam­häl­le ut­an­för Bonn. När han i­nte täv­lar till­bring­ar han da­gar­na på en an­lägg­ning vid Bergs­traße. Som ga­tu­nam­net an­ty­der l­ig­ger den på ena dal­si­dan, och det finns s­la­lom­bac­kar som är mind­re slut­tan­de än v­ägen dit. Väl fram­me möts be­sö­ka­ren av en ma­gisk ut­sikt – och gnägg.

Hen­rik von Ec­ker­mann hyr 16 box­ar av Karl Sch­nei­der, som äger yt­ter­li­ga­re ett stall i trak­ten. Svens­ken star­ta­de von Ec­ker­mann sport stab­le i fjol, ef­ter att ha job­bat för barn­dom­si­do­len Lud­ger Be­er­baum i tolv år. Till sin hjälp har han häst­skö­tar­na Ti­ia Kar­hu och Isa­bel­la H­åkans­son, som ock­så har ett för­flu­tet hos B­eer­baum. Yt­ter­li­ga­re en svens­ka, Jo­han­na J­in­strand, är på pro­vanställ­ning när Sport­bla­det be­sö­ker Wachtberg.

– När jag tog be­slu­tet att läm­na Lud­ger v­iss­te jag in­te vart jag skul­le ta vägen. Då ring­de Karl Sch­nei­der, som jag fick kon­takt med ge­nom Can­ti­ne­ro, och sa att det här var ett stäl­le som kanske vo­re nå­got för mig. Jag åk­te hit och fast­na­de di­rekt. Jag ha­de en vi­sion om hur jag ­vil­le ha det och hur det skul­le se ut – li­tet men ­trev­ligt och fint, lätt­ar­be­tat och kom­pakt. ­Pre­cis så är det här. Ba­nan är in­te så stor, rid­hu­set är in­te så stort men det är bra un­der­lag och här finns ha­gar och möj­lig­he­ter att ri­da ute. Här finns allt för att häs­tar­na ska må bra.

Hen­rik von Ec­ker­mann trivs ock­så i Wachtberg, där de två­ben­ta in­vå­nar­na är mar­gi­nellt fler än de fyr­ben­ta. Fram­för allt fält­täv­lan är stort i om­rå­det.

– Jag skul­le in­te kun­na bo i en stor­stad, ha­de bli­vit to­kig av att se folk och hö­ra ovä­sen så fort man öpp­nar dör­ren och be­hö­va tas­sa runt e­fter 22.00. An­nars har du en lapp i brev­lå­dan, där det står att det ska va­ra tyst. När jag väx­te upp var det ba­ra att öpp­na dör­ren och springa ut. Jag var som bond­poj­kar är, var ute myc­ket, k­ör­de trak­tor, gick i dre­vet och så­dant där. Jag kun­de gö­ra vad jag vil­le. Där fanns ing­en po­lis som kol­la­de kör­kort el­ler vad det nu var. Jag och mi­na brö­der ha­de en un­der­bar upp­växt.

Du var 22 år när du 2003 bör­ja­de job­ba på Be­er­baums an­lägg­ning i Rie­sen­beck. Du skul­le stan­na i sex må­na­der men är fort­fa­ran­de kvar i Tyskland...

– Ja, det blev ett långt halv­år. En kom­pis, Ma­lin Lind­skog, ­job­ba­de som täv­lings­häst­skö­ta­re hos Lud­ger. Det var så jag fick in

­lil­la fo­ten och mi­na för­äld­rar har all­tid va­rit stöt­tan­de, oav­sett vil­ken väg jag har gått.

Kom­mer du bo i Tyskland för evigt?

– Det är svårt att sä­ga, men så länge jag hål­ler på med häs­tar och ri­der kom­mer jag in­te flyt­ta hem. Vint­rar­na är i­nte så hår­da här och jag slip­per det evi­ga fa­ran­det med häs­tar­na. Bor du i Norr­kö­ping be­hö­ver du en dag för att kom­ma till Tyskland, och ska du än­nu läng­re be­hö­ver du en dag till. Här är jag mitt i sme­ten, tar mig näs­tan vart som helst på tolv tim­mar. Det är en väl­dig skill­nad.

Vad har du fått off­ra för att kom­ma dit du är i dag?

– Kom­pi­sar­na hem­ma, och jag har all­tid ­sak­nat den svens­ka som­ma­ren. Ja, hjär­tat är fort­fa­ran­de i Sve­ri­ge och jag trivs med fol­ket där. Tys­kar har en an­nan men­ta­li­tet. De är så, vad ska man sä­ga...

...tys­ka?

– Pre­cis. Går man in på en mack i Sve­ri­ge kloc­kan tolv på nat­ten sä­ger al­la ”tje­na” och frå­gar om lä­get. Här und­rar de vad man gör där. Man får näs­tan be om att få tan­ka. På n­ågot sätt är det li­te mer av­spänt i Sve­ri­ge.

Du job­ba­de för Lud­ger Be­er­baum i tolv år. Vad har han be­tytt för din kar­riär ge­nom att lå­na ut täv­lings­häs­tar och så vi­da­re?

– Väl­digt myc­ket, näs­tan allt. Han lär­de mig in­te ba­ra ri­da ut­an ock­så allt runt om­kring. Ma­na­ge­ment, de fi­nan­si­el­la de­lar­na, skol­ning­en av häs­tar­na, ve­te­ri­nä­rer, ma­ten för häs­tar­na... Allt det har jag nyt­ta av nu. Spor­ten hand­lar ju in­te ba­ra om att kun­na ri­da bra. Ef­tersom jag ­in­te har fi­nan­si­el­la möj­lig­he­ter att kö­pa eg­na häs­tar mås­te jag ta hand om spon­so­rer och häs­tä­ga­re. Lud­ger var väl­digt bra på det, hur man gör oli­ka ­af­färs­pla­ner och så­dant. Jag lär­de mig he­la kon­cep­tet, hur man hål­ler sig kvar i spor­ten. Jag vill in­te va­ra nå­gon som kom­mer med en häst, gör någ­ra re­sul­tat och se­dan för­svin­ner. Jag vill va­ra där up­pe un­der en läng­re tid.

”Bra att va­ra sing­el”

Stal­let be­rät­tar att han har al­la möj­lig­he­ter att ­lyc­kas med det. OS-häs­ten Ya­ja­mi­la är in­te kvar, men i box­ar­na står el­va and­ra praktex­em­plar och Ma­ry Lou är in­te den en­da fyr­ben­ta su­per­stjär­nan. Can­ti­ne­ro, hans and­ra EM-häst, är i sitt livs form. Va­lac­ken ägs av för­sva­ret i Qa­tar, som an­li­ta­de Karl Sch­nei­der som ­lands­lagsträ­na­re. Det var så häs­ten ham­na­de hos Hen­rik von Ec­ker­mann.

Det märks att det är en pe­dant som ver­kar här. Allt har sin plats och det finns golv i ope­ra­tions­sa­lar som är säm­re stä­da­de än stall­gång­en.

– Mitt pojk­rum kun­de se ut som ett bomb­ned­slag, men när jag väl stä­da­de vän­de jag upp och ner på he­la rum­met tills jag fått tag på det sista dammkor­net. Det har all­tid va­rit så att jag vill ha ord­ning och koll på all­ting. Jag är en kon­troll­fre­ak och vill in­te ha ett stort stäl­le, för då mås­te jag släp­pa kon­trol­len. Det be­ror väl på täv­lings­män­ni­skan. Jag tyc­ker in­te om när det går då­ligt för att jag in­te har gjort allt jag kun­nat. ”Fan, du skul­le gjort så i stäl­let.”

”Vill vin­na myc­ket”

Vad har du för dröm­mar? Du är

­fort­fa­ran­de ung för att va­ra ryt­ta­re.

– Själv­klart vill jag vin­na myc­ket, men min dröm är ock­så att ha en sunt, friskt och långt liv. Jag be­hö­ver in­te bli mil­jar­där på verk­sam­he­ten, men må­let är att jag som pen­sio­när in­te ska kän­na att jag mås­te ha en lek­tion i rid­hu­set för att ha råd att stäl­la mat på bor­det. Se­dan vill jag in­te sit­ta själv när jag är 60. Nå­gon gång vill jag skaf­fa fa­milj, men för till­fäl­let är det bra att jag är sing­el. Jag vill ha tid för bar­nen, in­te sä­ga att de ska kom­ma till­ba­ka om två må­na­der.

Du pra­tar om ett friskt liv, men har haft sto­ra pro­blem med ryg­gen.

– Kom­pres­sio­ner. Ko­tor­na sit­ter näs­tan på varand­ra. Jag gjor­de min förs­ta mag­net­rönt­gen när jag var 28 och lä­ka­ren sa att jag in­te kun­de fort­sät­ta med min sport, att jag mås­te va­ra ­stil­la.

Skäm­tar du?

– Nej, oli­ka lä­ka­re sä­ger oli­ka sa­ker så jag gick till en an­nan lä­ka­re, som sa att jag kanske mås­te ste­lo­pe­re­ra ryg­gen. Det vil­le jag in­te h­el­ler hö­ra, så jag gick till näs­ta lä­ka­re. Han sa att jag de­fi­ni­tivt in­te skul­le ope­re­ra ryg­gen ­ut­an stär­ka mus­ku­la­tu­ren runt om­kring, så jag sat­te i gång med att trä­na styr­ka, rö­rel­se, ­ba­lans och ut­hål­lig­het och stret­cha. Nu är jag p­ro­blem­fri till 99 pro­cent. Det är ba­ra när jag slu­tar ar­be­ta som jag kan få pro­blem, så s­emes­ter är in­te bra, sä­ger ­Hen­rik von Ec­ker­mann och pres­sar fram ett le­en­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.