Från Brighton med blues i bröstet
De senaste åren har det ansedda kritikerpriset Brits Critics’ Choice Award gått till bland andra Sam Smith, Adele och Florence Welch. Britterna älskar sina stora röster och det är ingen slump att priset i år hamnat hos Rory Graham, mer känd som Rag’n’bone Man.
Rory Graham har just en stor, stark och fyllig röst. En röst som går på djupet, som berör och håller fast den som lyssnar. Den kan ingen ta ifrån honom, och jag avråder någon från att ens försöka. Rory Graham är ingen liten kille.
I SOMRAS KOM hans breda genombrott med singeln Human, men det som snabbt växte ut till en av förra årets mest hyllade låtar var inte Rag’n’bone Mans debut. Långt ifrån.
För flera år sedan flyttade den 32-årige sångaren från lilla Uckfield i Sussex till hamnstaden Brighton där han gjort musik sedan tidiga tonåren.
Framförallt soul, neoblues och hiphop (Rory Graham började som mc i en lokal drum’n’bass-akt) vilket inte minst märks i Ego, en av albumets skönaste låtar med jazzigt blås, gospelstrofer av typen ”baby, I know my gospel but I ain’t a preacher” och ett kortare rapparti där Rag’n’bone Man visar upp ett distinkt och tydligt brittiskt flow.
När Rory Graham skrev på för Sony hade han redan släppt ett par singlar som Rag’n’bone Man, men misslyckats med att göra något väsen av sig. Det var såklart inte okej för storbolaget som snabbt parade ihop honom med låtskrivaren Jamie Hartman, och tillsammans skrev de singelhiten och listettan Human.
ÄVEN OM DET blev en fullträff så känns resten av deras samarbete tyvärr lite tillrättalagt. Det kommer inte som en överraskning att Hartman tidigare jobbat med Anastacia och James Bay. Mycket av den spretiga charm som finns på Rag’n’bone Mans äldre material har nämligen slipats bort till förmån för professionellt producerade men lite profillösa låtar.
Jag kommer att tänka på Ed Harcourts debut-ep Maplewood. Den nerv som löpte genom flera av låtarna var helt bortskrubbad när storbolaget EMI sugit upp Harcourt och året efter gav ut hans debutalbum.
Så illa slutar det inte här. Det finns skön musik på Rag’n’bone Mans debutalbum. Visst är det så.
DEN KÄNSLIGA gospeln Odetta är en stillsam favorit och det är svårt att värja sig mot trycket i Innocent man. Även Grace växer med sitt piano och akustiska gitarr, alltmedan Rory Graham retoriskt undrar vad som krävs för att komma vidare med sitt liv, för att bli förlåten.
”And now I wonder if you ever speak my name, and will I always be defined by my mistakes?”
Tja, det beror la på vad du gjort, Rory. Mitt tips är att du fortsätter sjunga och skriva låtar. Resten löser sig.
BEFRIANDE OCKSÅ ATT det finns en lekfullhet på den här plattan som är långt ifrån självklar inom en typ av rockmusik som inte sällan stirrar för mycket på sina egna skor i stället för att skaka rumpa. Här går kommunikation före kontemplation och det är skönt. Kampen går också vidare, förstås, och det handlar såväl om att fortsätta brinna trots att åren och rutinerna försöker nöta ner en och det förmedlas tröst och uppmuntran när en hel del i omvärlden går åt fel håll. I The Distance, en låt som Depeche Mode nog mer än gärna hade haft på sin nya platta, sjunger Dennis Lyxzén ”In this times .... you’re not the only one with pain inside.” Andra låtar är hårdare, i This constant war, där sångarna riktigt trängs vid mikrofonen, närmar man sig rena rama metallen. Men det finns en skörhet i sången, även om den är bitvis aggressiv, som gör att vi slipper hårdrockens tuffhet. Det blir väldigt fint. Plattan är blott sju låtar kort, punkformat skulle man kunna säga, men INVSN lyckas åstadkomma stor variation på förhållandevis liten yta. Det är såhär en nytändning låter, va?
ROCK
RAG’N’BONE MAN Human (Columbia/sony)