Frilansande Anna Roxvall från Träslövsläge gjorde sin första tidning när hon var sex år.
Första tidningen hette ”Läjes-nytt”. Anna Roxvall var sex år och ville med vinsten från tidningen samla in pengar för att rädda regnskogen. I dag är hon en välkänd utrikeskorrespondent som på lördag tar emot Robespierrepriset.
Anna som är uppväxt i Träslövsläge utanför Varberg är på ett kort besök i sin hemstad. Hon ska om några timmar hålla föredrag på Campus Varberg under rubriken ”Rapport från Afrika”. En titel hon inte är fullt så nöjd med.
–Afrika är rätt stort...jag kommer att prata om hur det är att arbeta som frilansjournalist i oroliga länder, framför allt blir det om Gambia och Burundi där jag har arbetat mest. Jag fokuserar på dem för att de är exempel på en större trend på kontinenten, där härskare som vägrar avgå möts av folkligt motstånd.
ATT ANNA GJORDE en egen tidning redan som sexåring för att samla in pengar, var ingen slump. Hon är uppväxt i en familj med stort engagemang för andra länder och människor. Hennes föräldrar jobbade som läkare och sjuksköterska i palestinska flyktingläger under det libanesiska inbördeskriget men valde att bosätta sig hemma i Sverige när de fick barn.
– Jag har fått höra mycket berättelser från tiden i flyktinglägret och som barn tyckte jag att det var tråkigt att de stannade i Sverige när jag föddes, jag hade velat vara med där nere (ler). Deras berättelser väckte nyfikenhet och jag har alltid vetat att världen är större än ”Läjet”. När jag blev äldre åkte jag själv ner till Libanon, jag har varit där ofta och har många vänner där.
NÄR ANNA BÖRJADE gymnasiet ville hon inte gå i Varberg, hon längtade ut, så hon började på International Baccalaureate-linjen på Hvitfeldtska i Göteborg som var helt engelskspråkig. Hon fortsatte på journalistutbildningen på Göteborgs universitet, flyttade till Stockholm och gjorde en första vikariesväng på stans stora tidningar.
Men hon tyckte inte att hon fick göra det hon brann för, utan började i stället göra frilansjobb 2008 med kompisen och fotografen Johan Persson (som tillsammans med Martin Schibbye fängslades under en reportageresa i Etiopien 2011). Egentligen skulle Anna och Johan åka till Afghanistan på sin första gemensamma resa ihop, men det blev Kongo-kinshasa i stället. Alltför många journalister åkte till Afghanistan och de anade att nästa uppflammade oroshärd skulle bli i det till ytan näst största landet i Afrika.
– Vi kom dit precis när rebellerna tog över i provinsen Nordkivu i Kongo-kinshasa. Det stora inbördeskriget var helt obevakat, många internationella medier ringde oss för att få en kommentar.
FORTFARANDE ÄR DET oroligt. I början av förra månaden blev den svenska Fn-kvinnan Zaida Catalán, 36, bortförd tillsammans med sin amerikanske kollega Michael Sharp, samt Betu Tshintela, en kongoles som var Fn-arbetarnas tolk, då de var ute på uppdrag i Kongo-kinshasa. Ett par veckor senare upptäcktes deras kroppar i en massgrav.
– Jag kände inte Zaida Catalán, vi hade bara träffats nån gång, men jag vet att hon var en engagerad person. Det hela är mycket tråkigt.
ANNA ROXVALL ÄR mycket medveten om riskerna med att bevaka länder med krig och diktatur, men menar att det egentligen inte är själva kriget som är största problemet i journalisternas arbete.
– Det är allt krångel, svårigheten att få tag på folk och all byråkrati. Oftast är det faktiskt farligaste att vara ute och åka på vägarna, risken att dö i en krock är större än risken att bli skjuten.
Samtidigt vill hon inte heller underskatta riskerna. Hennes vänner och kollegor Johan Persson och Martin Schibbye var fängslade i Ogaden i Etiopien under dödshot i 438 dagar. Egentligen skulle Anna åkt på det utlandsuppdraget, men stannade hemma eftersom hon väntade barn.
Under sina nio år som frilansande utrikeskorrenspondent i orosområden har hon märkt hur arbetsmiljön försämrats. Förr ansågs journalisterna viktiga i informationskriget, och stridande undvek att döda dem, numera är det tvärtom.
– Makthavare kan nå ut genom internet, de behöver inte journalister längre. Genom twitter och andra kanaler kan de utan någon faktagranskning förmedla det de själva vill ha ut.
ANNA TROR ATT journalistiken för att överleva måste ändras. Att för att människor ska vilja betala för nyheter och reportage måste dessa bestå av mer än det som alla kan hitta gratis i mediebruset. Hon hoppas och tror att efterfrågan på oberoende djuplodande journalistik kommer att öka.
– Journalistiken kan inte fortsätta som nu, där alla journalister springer åt samma håll, och skriver om samma sak hur många gånger som helst.
Anna själv har på senare tid ägnat stort fokus på konflikterna i Gambia och Burundi. Lite otippat enligt henne själv, hennes C-uppsats på JMG handlade om Libanon, så hon trodde att hon skulle var mer inriktad på Mellanöstern. Men att det var utrikeskorrespondent hon ville bli har det aldrig varit någon större tvekan.
I DAG RAPPORTERAR hon främst från Afrika, bland annat för Blank Spot Project, Svenska Dagbladet, TT och Sveriges Radio. Hon har fått ta emot flera utmärkelser, på lördag tar hon i Varberg emot Robespierrepriset på Varbergs teater.
Anna var först tveksam till att ta emot priset. Dels för att hon är ointresserad av att föra en diskussion om ”gamla gubbar” som Lenin och Robespierre, hon har fullt upp med samtiden, dels för att hon är rädd för att det kan ta fokus från bokskrivandet. Tillsammans med Johan Persson skriver hon en reportagebok om utvecklingen i Burundi. Om 1-2 månader kommer den att ges ut. Men hon har till slut valt att tacka ja till priset på 10 000 kronor.
– Jag ska skicka pengarna till burundiska journalister i exil. De behöver all hjälp de kan få.
ANNA HAR ÄVEN tilldelats Nils Horner-priset 2017 med motiveringen ”För att hon stilsäkert, envist och passionerat rapporterar från utrikesbevakningens glömda områden”.
– Pengarna kommer att gå till vårt bokprojektet, de behövs, det finns ett stort hål i budgeten att fylla, men mest stolt är jag över motiveringen över varför jag tilldelades priset.