Bryter tystnaden om Östergården

ÄLDREVÅRDEN: En kvinna i 80-årsåldern berättar hur det är att bo på Varbergs kommuns äldreboende Östergården. ”Jag hoppas att jag dör, faktiskt, jag kan inte se ett liv framför mig här”, säger hon.

Anna, som egentligen heter någonting annat, bor på Östergårdens äldreboende och vantrivs. Oftast sitter hon ensam på sitt rum, utan hopp om framtiden. ”Jag hoppas att jag dör”.

”Anna du borde inte sitta här, det är fel plats för dig”, brukar ett av de yngre vårdbiträdena säga till henne.

– Jag är inte från Varberg, men det var min son som ordnade så att jag fick en plats här.

På senare tid har hon fått panikångest. Ångesten och ängslan dämpar hon med en lugnande tablett på morgon och kväll. Men det är inga stora doser.

ANNA, SOM ÄR i 80-årsåldern, bor på en avdelning tillsammans med flera personer, tre av dem kan hon kommunicera med, övriga lider av demenssjukdomar.

– Det är jobbigt att ha det så när man själv är klar i huvudet.

Hur tycker du att ditt första år på Östergården har varit?

– Det har varit väldigt dåligt. Maten är det ingen som är nöjd med, den är inte bra, vi ska faktiskt träffa kocken och framföra det. Det är för mycket stuvningar.

– Jag skulle vilja ha vanlig husmanskost. Men det får vi inte här, maträtterna har konstiga namn.

Hur ser du på framtiden på Östergården?

– Jag hoppas att jag dör, faktiskt, jag kan inte se ett liv framför mig här.

– Förutom att jag sitter i rullstol och har panikångest så är jag ju frisk.

Vad skulle du vilja?

– Jag skulle vilja komma någon annanstans.

Hur märkte du att det inte var bra på Östergården?

– Det märkte jag ju ganska snart för personalen är inte särskilt aktiv. När det inte finns chefer som är bra så färgar det ju av sig på personalen.

Personalen larmar om att det är för

få undersköterskor på Östergården. Hur ser du på det?

– Ja, det är inte klokt, det är fruktansvärt. Är det något du skulle vilja säga till ansvariga politiker via HN?

– Ja, att det behövs mer personal och att de ska ha rätt utbildning. Många vårdbiträden vet inte så mycket om mediciner.

DET ÄR ANNA själv som har hört av sig till Hallands Nyheter för att hon vill berätta sin historia om hur det är att bo på äldreboendet.

Hon klippte ut en artikel ur HN i vintras som handlade om att Varbergs kommun lägger locket på när det gäller Östergården.

– Jag är absolut inte nöjd med hur det är på Östergården. Det var därför som jag ringde tidningen. För jag tänker på alla andra här, som inte kan prata för sig.

– Många sitter tysta. En del sitter och gråter. Jag vet inte hur jag ska komma härifrån.

Hur är det när du kommer ut i dagrummet. Är inte det trevligt?

– Nej, där får jag ännu mer panik, det är tyst stämning, det enda man brukar höra är klirret mot tallrikar.

– En del personer sitter och snorar och hostar rakt ut. Det händer att folk skriker hjälp, hjälp, hjälp.

– Jag tror att stannar jag här så blir jag tokig.

När du var mitt i livet, tänkte du ofta på hur det skulle vara att bli gammal?

– Nej, det gjorde jag inte. Jag har aldrig varit rädd för att bli gammal. Men nu ser jag med fasa fram emot det. Mitt problem är kanske att jag är för klar i huvudet.