För lite valar och för mycket familjetjafs
När Cousteaus undervattensvärld började sändas för femtio år sedan tittade vi på svartvit tv i Sverige, men det var ändå nog så spännande att följa orädda dykare omgivna av glupska hajar.
Jacques Cousteau, som dog 1997, fortsätter att fascinera. Wes Andersons udda komedi Life aquatic (2004) är inspirerad av den franske djuphavsforskaren. Och här har vi en regelrätt biografifilm med den deskriptiva titeln Jacques – havets utforskare.
FILMEN INLEDS 1949. Av en slump får Jacques hyra den gamla minsveparen Calypso för en symbolisk summa. Nu gäller det bara att hitta en besättning och skaffa sponsorer för att därefter, med kameror i högsta hugg, ge sig ut på världshaven.
En smula otippat har regissören Jeromé Salle valt att göra ett familjedrama med inslag av melodram, snarare än en undervattensfilm. Jag hade hellre tittat på valar än lyssnat på käbbel mellan Jacques Cousteau, spelad av en porträttlik Lambert Wilson, och hans miljömedvetne son Philippe (Pierre Niney).
JACQUES FILMER BLIR snabbt framgångsrika. Han började bygga upp något som liknade ett imperium. Han blev mer och mer pengafixerad i takt med att skulderna växte. I Philippes ögon är pappan odräglig, men Jacques kommer att bättra sig, i slutet av 1970-talet, då filmen avslutas.
Havets utforskare utspelas alltså under trettio år. Det betyder väldigt många tidshopp, plus det märkliga faktum att de medverkande tycks åldras i olika takt.
JAG TROR ATT filmen blivit bättre om Salle koncentrerat sig på de allra första expeditionerna i stället för att satsa på att få med rubbet. Som filmen är uppbyggd känns den längre än vad den är (2 timmar) och det är aldrig bra när man sitter på bio.