Explosiv konst – inte originell
DANSRECENSION
SUBJAZZ Kaboom Koreografi: Karl–erik Nedregaard, Knut Arild Flatner Scenografi: Ola Bråten, Yaniv Cohen Dansare: Daniel Sarr, Henriette Hamli, Jeffrey Young, Maria Ferguson Rønningen, Sergio Junior Benvindo de Souza, Thomas Johansen Falkhallen, Falkenberg, 20 april
Kaboom är kanske inte världens mest originella dansverk. Allting är heller inte perfekt. Men Kaboom känns befriande genretroget
Kaboom låter som en explosiv och expressiv titel på ett dansverk. Och nog blir det bådadera när norska danstruppen Subjazz framträder i Region Hallands Rum för dans-projekt. Det börjar med en rejäl smäll, så publiken hoppar högt i bänkraderna. Sedan blir det verkligen mycket intensivt, med solo, duett, trio och ensemble i en virvlande, växlande ordning av korta sekvenser.
Tempot är högt utan att verka stressat. Både koreografin och dansarnas insatser verkar präglade av perfekt behärskning och en lugn säkerhet mitt i intensiteten. Det är enhetligt, trots alla växlingar mellan entréer och sortier. Ingen ekvilibristik för ekvilibristikens egen skull.
KOMPANIET SÄGS HA sina rötter i jazzdans, men musiken är inte så jazzig. Snarare drum’n’bass, tungt och mycket elektroniskt. Kallt vitt strobljus leder heller inte associationerna till jazzens storhetstid. Möjligen finns det små, små instick eller citat från street, men annars är det nog tämligen allmän fridans.
Föreställningen är inte lika intensiv hela tiden, då skulle den bli bedövande. Ett ödsligt parti i dunkelt ljus, med ödesmättad musik, avlöser explosiviteten. Långa solon till melankolisk lågmäld popballad skapar ytterligare kontrastverkan, en skarp uppdelning i tempot, känslorna och åskådarens intryck. I finalen är det tillbaka till den explosiva precisionen.
Kaboom är kanske inte världens mest originella dansverk. Allting är heller inte perfekt, någon övergång glappar, ljusdesignen med strobljus känns ibland som en överskottseffekt. Men i ett samtida konstklimat där danskonsten alltmera verkar bli något slags tillbakalutat performancekoncept, med mycket tal och teman, känns Kaboom befriande genretroget. Fokus ligger på dansrörelserna och inte mycket annat.
DEN SOM VILL kan förstås tolka verkets kontraster som skillnaden mellan individ och kollektiv, mellan privat kontemplation och inre osäkert sökande å den ena sidan, och samhällets hets och prestationskrav å den andra. Men till sist blir det samlade intrycket att det är rörelsespråket som är huvudsaken, framför all tematik och konceptkonsttänkande. Kaboom är dans som inte ber om ursäkt för sig själv, som etablerar kroppen, golvet och rörelsen i en strikt koreografi som det fundamentala: allt som behövs för en timmas explosiv konst.