Skarp kritik mot
ISCENSATT DOKUMENTÄR
Det är iskallt, obehagligt, frånstötande och vidrigt. Estetiken är fulländad, civilisationskritiken svider där den ska.
Helst vill vi västerlänningar inte se det här. Vi vill inte ens perifert kännas vid de rika, vita storviltsturister som reser till Namibia för att nöjesskjuta savannens dyrbaraste djur, ta selfies med bytet – så kallade trofébilder – och känna adrenalinkickar. Kanske maximera upplevelsen med en jakttrofé att ta med hem. Det uppstoppade huvudet efter en tidigare så majestätisk giraff, antilop, gnu, zebra, eland eller vattenbuffel. Nu likstel, med glasartad blick.
En metafor så god som någon för västerlänningars egenmäktiga förfarande och cyniska globala rovdrift.
Hur kan dessa turister ännu ohotat existera, med sin önskan att vrida tillbaka klockan till kolonialismens dagar, och stående i något buskage på savannen utropa sig till civilisationens herrar och härskarinnor?
Safari är en enda lång plågsamt detaljerad studie i de klass- och maktstrukturer som råder i vår postkoloniala värld.
SAFARI Regi: Ulrich Seidl Österrike, 2016 (91 min)
ÖSTERRIKISKE ULRICH Seidl har genom åren granskat sexturism, migration och människors dunkla, perverterade sidor, i kompromisslösa filmer som Hunddagar, Export/import och Paradistrilogin: Kärlek, Tro och Hopp.
Här vänder han kamerasiktet mot storviltsjakt som fenomen, blottlägger detaljrikt själva jakten, och slakten men berör också i isande stillbilder och rörliga stille-
ben dess konsekvenser.
Det här är mer än utstuderad provokation och lyteskomik. Det är en attack mot vår västerländska livsstil, visuellt driven till sin extrem, där somliga människor konstant – och utan samvetsbetänkligheter – triumferar på andras bekostnad.
Den här dokumentären får det att vända sig i magen på mig gång på gång. Plågade skadeskjutna djur. Ett äckel som kulminerar, och det med besked, då en väldig giraff hissas upp på en jeep, forslas till jaktfarmens slakteri för att flås, tömmas på blod och maginnehåll och slutligen bit för bit sågas itu, förvandlas till skinn, huvud att hänga på väggen i ett rikt hem, kött samt diverse benrester för ortsbefolkningen att hungrigt gnaga på.
ARBETSORDNINGEN är given: det är inte jaktturisterna själva utför den slafsiga slakten. Precis lika lite som du som konsument behöver tänka på blod i köpcentrumets svala köttdisk, med sina hygieniska vaccumförpackningar.
Filmens slakt sker långt från de svala salonger där par i olika åldrar, föräldrar och barn samt farmägaren och hans hustru i intervjuer rättfärdigar sin påkostade hobby, det adrenalinpåslag de får, etik, gränsdragning, rasism, sin syn på ortsbefolkningen och på savannens olika djur.
Naiviteten är skrämmande, varje tanke om eget ansvar lyser med sin frånvaro
I filmen varvas närmast stiliserade bilder och intervjusekvenser med jaktscener och besök hos ortsbefolkningen som får klara sig bäst de kan på slakteriavfall. Just här liknar Ulrich Seidls film Hubert Saupers mästerliga dokumentär Darwins mardröm om inplantering av Nilabborre i Viktoriasjön i Tanzania, och den cyniska exploatering av lokalbefokningen som där följde.
En för regissören karaktäristisk galghumor lättar upp i Safari, som ändå känns som det mest nattsvarta som går att se på bio just nu.