Skamfläck för Varberg
Klockan på den gulaktiga väggen stannade för länge sedan. Taket har rasat in. Golvet är täckt av nedfallna bjälkar, tegel och allsköns bråte. Detta gamla landmärke är så numera anskrämligt att inte ens graffitikonstnärerna frestats till annat än taffliga taggar.
Vi talar, precis som en insändarskribent påpekade redan för många år sedan, om en ”miserabel skamfläck” för Varberg.
Dessutom talar vi om ett pågående lagbrott. Man får nämligen, som fastighetsägare, inte medvetet låta byggnader stå och förfalla. Kraven på skötsel och underhåll är tydliga i plan- och b ygglagen.
Lokstallarnas ägare hade en gång förhoppningar om lokaluthyrning. De grusades. Men det ursäktar på intet sätt hanteringen av byggnaderna, som vid det här laget är bortom all räddning.
Lokstallarna är nu ett skolexempel på en förfallen fastighet som utgör såväl en olägenhet för omgivningen, som en risk.
KOMMUNEN HAR under årens lopp följaktligen fått in åtskilliga påstötningar från upprörda varbergare. Även skyddsombud har (2011) lämnat klagomål å järnvägsarbetarnas vägnar. Det råder helt enkelt ingen tvekan om att fastigheten är så nedgången att byggnadsnämnden, som är ansvarig för tillsynen av ovårdade fastigheter, är skyldig att ingripa.
DET HAR KOMMUNEN också gjort, om än inte med den skyndsamhet och skicklighet som ärendet kräver. Visserligen var frågan om rivning uppe redan för fyra år sedan. Men något gick fel på vägen. Kommunens krav på kontrollplaner från fastighetsägaren överklagades och länsstyrelsen gav fastighetsägaren rätt, regelverket hade inte följts på ett korrekt sätt.
SÅ HAR TVISTERNA fortsatt, år efter år. Fastighetsägaren vill uppenbarligen helst slippa den kostnad som rivning innebär och ju längre tiden går, desto större chans är att Trafikverket får överta ansvaret när de köper/exproprierar fastigheten inför tunnelbygget.
ENKELT UTTRYCKT HAR fastighetsägaren ett visst intresse av att förhala processen. Och kommunen tycks oförmögen att hantera rivningsärendet på ett korrekt sätt. I dagarna skrev HN på nyhetsplats om att Varbergs försök att få bort lokstallarna än en gång har stoppats av länsstyrelsen.
LÄNSSTYRELSENS JURIST HAR förstås rätt i att byggnadsnämndens beslut ska vara tydligt utformade. Bland annat skall skälen för beslutet och vad som ska göras framgå. Att Varbergs kommun, trots sin vana att även hyra in konsulter när behov finnes, inte har lyckats hantera rivningsfrågan är uppseendeväckande.
Lokstallarna ska bort. Det måste bli ett slut på dröjsmålen. Kom- munen ska kunna hantera en oansvarig ägare.
SAMTIDIGT ÄR DET något även i länsstyrelsens hantering som skaver. Att ärenden av det här slaget kan vara snåriga är ett väl etablerat faktum. Därför skall länsstyrelsen ge tillsynsvägledning genom att ge byggnadsnämnden råd och stöd. Så varför fungerar inte kommunikationen?
ATT EN LÖSNING inte bör få dra ut mycket längre på tiden är uppenbart. De förfallna byggnaderna har en påtagligt negativ inverkan på stadsbilden och utgör en risk. De måste bort. Helst genast. Om fastighetsägaren, av ett eller annat skäl, inte ser till att riva den fastighet han låtit förfalla finns fler alternativ än vitesförlägganden. Om ett föreläggande om rivning inte följs kan byggnadsnämnden besluta om att låta utföra åtgärden på den försumliges bekostnad. Kanske kan den metoden ge snabbare resultat?