Egocentriciteten aningen störande
LITTERATUR
PER HAGMAN Allas älskare, ingens älskling Bonniers
”Hagman är ofta spetsig i sin samtidskritik, lite som Lars Noréns vresiga dagböcker.”
Självbiografiska inslag har funnits i flera av Per Hagmans böcker. På sätt och vis har han förebådat trenden med autofiktion, eftersom element ur hans liv har utgjort motiv i romanerna.
NYA BOKEN ”Allas älskare, ingens älskling” kallas självbiografi, men skiljer sig inte så avsevärt från Hagmans tidigare. Det är samma miljökontraster, barer på franska Rivieran och livet på västgötaslätten. Samma resonemang om demimonder, barhäng och frihetlighet, samma flanörsattityd till tillvaron, samma kaféfilosoferande i försök att rättfärdiga sin livshållning. Hagman är ofta spetsig i sin samtidskritik, lite som Lars Noréns vresiga dagböcker. Att Hagman skildrar ett utmätningsfall han drabbas av med användande av ordet rättshaverist är inte alldeles fel.
Boken skildrar några år på 2010-talet, när författaren försöker finna en ny väg i sitt alltmera medelålders liv. Ska han fortsätta att ständigt bryta upp eller återvända hem?
Efter Nice blir Marstrand, Tunis, Palermo och Lampedusa nya hållpunkter, nya barer för flanören att iaktta folklivet i; på en gång tillhörig och en främling. Lampedusa är ju mest känt som ön där både liken och de överlevande från Medelhavets båtflyktingkatastrofer tas iland.
HAGMAN BERÖR naturligtvis flyktingsituationen, men fogar in den i en berättelse där han själv, hans ensamhetssnobberi och hans liberalanarkistiska världsbild fortfarande står i centrum.
Scenerierna från utlandsvistelserna liknar ofta enklare resereportage, vilket texterna förmodligen är från början. Just hans egocentricitet – hans självreflexion är alltings mått – är störande, eftersom den framstår som en konstnärsattityd mera än som levnadskonst.
Dekadenslitteratur och flanörsspleen har aldrig varit någon svensk paradgenre.
Hagman är den som kommit närmast, men dekadensen är fortfarande snäll. Farligheter drabbar andra, aldrig det flanerande jaget, vars vrede mest väcks när han dras inför domstol av svenska staten.
ATTRAKTIONEN TILL demimonden blir sällan något annat än småborgerlig nostalgi och skrivbordsprojekt.
Hans förkärlek för det som är “chic et mondain”, betagelsen i luffare och lodisar, bargangsters och barbrudar, blir ett ganska prudentligt frihetssvärmande, och som sådant blir det till slut en smula långtråkigt. Mot slutet av boken berättar Hagman att han blivit far till en dotter. Kanske är det dags att bli vuxen.