Utställningen som slutade i fulgråt

”PLATS UTAN NAMN”: INVIGS AV KONSTNÄREN I DAG HN:S Malin Eirefelt ser Varbergs Konsthalls sommarutställning och samtalar med konstnären Knutte Wester om människorna han porträtterar.

KONSTRECENSION

KNUTTE WESTER

Plats utan namn Varbergs Konsthall Vernissage 20 maj Utställningen visas till 17 september

En utställning om utsatta barn skulle kunna vara viktig men dömande, pekpinnig och präktigt skittråkig. Men Knutte Westers utställning är inget av det. Han lyckas – på ett helt makalöst sätt – gå runt allt oväsentligt, nå kärnan och vrida om ordentligt.

Första gången jag nästan börjar gråta är vid ett videoverk som ingår i installationen ”En hemlig plats”. Man ser en pojke gå runt utomhus och visa var gränsen går. Den går ungefär där, utanför gärdesgården, och där, vid stoppskylten, och där, över ängen. Att gå runt gränsen tar ungefär 15 minuter när man haltar. Pojken bor, som en av 54 papperslösa, i en villa. Pojken skulle vilja gå till Mcdonalds, kanske åka in till stan, men han måste bara vänta lite, säger han. Han har hittills väntat i fyra år – nästan halva sitt liv.

– Han, hans bror och deras mamma har fått uppehållstillstånd nu. Det är en förutsättning för att jag kan visa det här. Men verket är ingen solskenshistoria om ett uppehållstillstånd. Två nya barnfamiljer har flyttat in på samma plats, till de soffor där dessa tre bodde tidigare, säger konstnären Knutte Wester.

SJÄLV FÅR Knutte Wester hålla tårarna tillbaka när han berättar om mamman till pojken i videoverket. Hon har inte gått utanför gränsen på fyra år. I närheten finns nämligen en läkare som opererar pojkens cp-skada gratis, på sin fritid. Så hon stannar inne – får inte riskera att bli upptäckt – får inte riskera att pojken blir utan sina operationer. Vem stannar frivilligt instängd i fyra år, undrar han. – Föräldrar gör det, svarar han. Andra gången tårarna bränner i min hals är vid verket ”I Want to be Heard, I Want to be Found”. Knutte Wester är en bred konstnär, om man pratar om form. Han gör skulpturer, videoinstallationer, fotar och målar. Men allt har ett gemensamt tema – de människor som i samhället ses som mindre värda.

Ett av hans tidiga verk är skulpturen ”Monument without a home”. Den är uppbyggd av avgjutningar av sjuåringars kroppsdelar – sjuåringar som bor på ett barnhem i Lettland. Det är ett barns vänsterfot, någon annans högerfot och en tredjes hand, och så vidare. När barnen och Knutte Wester skulle bestämma vilken position statyn skulle stå i föreslog konstnären att barnet kunde bära en ryggsäck. Barnen tyckte att det var en jättebra idé, för alla barn hade ju varsin ryggsäck, sa de.

– Jag tyckte att det var jättefint och poetiskt sagt av små barn. För vi bär ju alla på en ryggsäck, säger konstnären.

SEDAN INSÅG HAN att barnen var mer konkreta än så. I barnhemmet fanns ett ryggsäcksrum. Alla barn hade varsin, med de privata ägodelar de hade när de kom. Den som tittar nära på skulpturen ser skarvarna mellan det ena och det andra barnets kroppsdelar.

– De var lika små och undernärda allihop, så det gick faktiskt väldigt lätt att sätta ihop dem.

Sex år senare kom Knutte Wester tillbaka till samma barnhem. Han tänkte göra ett nytt projekt med samma barn. Men ingen han kände fanns kvar. Alla barn och all personal var utbytt - förutom två, som hade hunnit bli tretton år. Verket ”I Want to be Heard, I Want to be Found” föreställer dem. De håller varsin lergök i händerna.

– Det finns en sådan kontrast i hur de håller dessa lergökar – med sådan ömhet och respekt. I motsats till hur de själva har blivit behandlade, säger Knutte Wester.

Vi pratar om hur fint det är, att ömheten och respekten måste finnas inuti, om det inte är något de har lärt sig från sin omgivning.

– De två sa att de var så himla glada att se mig igen, säger Knutte Wester.

Det var först några år senare han insåg vad det betydde.

– Alla barn och all personal var utbytt. Det betyder att de inte har någon relation som är sju år lång, utöver den med mig.

TREDJE GÅNGEN JAG känner gråten närma sig är i ett mörkt rum i mitten av utställningssalen. Där visas ett annat videoverk.

– Min fru var gravid och hade cravings så jag var uppe tidigt, mitt i natten, för att köpa bröd, säger Knutte Wester.

Då fick han idén att göra ett projekt där han filmar tiden runt gryning i staden. Han var ute många morgnar. En av dem gick han förbi händelsen som har blivit verket ”Gryning i en stad utan namn”. På duken i det lilla rummet ser man två hundar – två partners. Den ena hunden är död. Den ligger på gatan och den andra hunden ömsom puttar på den, med nosen, ömsom tittar mot människorna som går förbi. ”Hjälp mig” viskar hundens ögon till dem som passerar men ingen stannar upp.

Här går det inte att hålla inne gråten och hålla ihop ytan som respektabel reporter längre. Det är svårt att ens beskriva scenen nu, utan att börja gråta igen. Hunden som lägger sin tass på den stilla kroppen på gatan, ingen panik, inga höga skall – bara ett försiktigt men desperat ”Hallå? Vakna!” – mitt i morgonrusningen.

– Det är något av det mest plågsamma jag har sett. Det var fruktansvärt att filma det. Varken jag eller min fru kunde titta på det, under väldigt lång tid efteråt, säger Knutte Wester efter att ha lagt en hand på min hulkande rygg och sagt ”jag är ledsen”.

SJUÅRINGARNA sammansatta till en staty, nioåringen som visar gränsen han inte får korsa och akvarellteckningarna av konstnärens farmor (som utgör bildmaterialet till en animerad film om hennes uppväxt som horunge, vilken finns att se på SVT Play) – det är bara några exempel på barn som skildras i denna utställning. Barn är ett återkommande tema i Knutte Westers konstnärskap.

– Barnen syns men verken handlar lika mycket om vuxna. På samma sätt som fabler egentligen inte handlar om djur, säger han.

Vi enas om att det sanna kan uppfattas som overkligt när det presenteras rakt upp och ner.

– Det kan exempelvis vara svårt att ta in historien när man ser en kvinna stiga i land efter en färd på medelhavet. Även om man intellektuellt förstår att det är fruktansvärt går det inte in, på djupet, säger Knutte Wester.

IBLAND SÄGER BARN mer om vuxna, än vuxna själva. Ibland säger djur mer om människor, än människor själva. När sanningen ikläs något annat – en hundkostym, till exempel – går det på något konstigt sätt in, på djupet, och man står i Varbergs Konsthall en torsdagsförmiddag, med konstnären, den konstnärliga ledaren på museet, utställningsassistenten och museipedagogen – och fulgråter.

Knutte Wester la en hand på min rygg och sa ”jag är ledsen”. Ledsen för vad, undrar jag i efterhand. Att ducka för klyschor, undvika överlastade budskap och parera mellan att säga för lite och för mycket för att till slut nå in till betraktarens kärna, och få den att känna något, är väl (i alla fall ett av) konstens syfte? ”Varsågod”, skulle han ha sagt. Tack, Knutte Wester.

En utställning om utsatta barn skulle kunna vara viktig men dömande, pekpinnig och präktigt skittråkig.