En krans med spår av minnen och förväntningar
Midsommardagens morgon. Min blomsterkrans, som jag köpt på torget dagen innan, ligger kvar på hallbänken – som ett levande bevis av gårdagen. Lite trött och slokande, precis som jag, men ändå som ett glatt minne av alla de förväntningar som denna sommarfest bär med sig.
Midsommarafton är en av mina absoluta favorithögtider på året. Så enkel och prestigelös, och med hela sommaren som ligger framför en. Och trots att man alltid hoppas och tror att vädergudarna ska vara med oss, så kommer regnet i nio fall av tio.
Jag älskar inställningen som majoriteten av oss svenskar har inför midsommar – vi gör ändå det bästa av denna dag, även om knott och ösregn försöker sätta käppar i hjulet. Och jag är likadan. Krans i håret och sommarklänning är en självklarhet, även om termometern visar vintertemperaturer. Sill och nubbe ska intas utomhus, nästan till vilket pris som helst – och om vi så ska slå in varandra i Gladpack för att hålla oss torra.
ÄVEN ÅRETS MIDSOMMARAFTON blev ett härligt minne. En fullspäckad dag med nära och kära, både familjemedlemmar och vänner. Sill och färskpotatis i överflöd, och självklart snordyra jordgubbar till efterrätt. Precis som det ska vara.
När vi begav oss mot kvällens festligheter hos våra vänner, blev det naturligtvis i skydd av paraplyer. Men som sagt, på midsommar låter ingen lite (eller ganska mycket) regn förstöra stämningen. Vi hann klä stången mellan skurarna, även om
"Det är få dagar på året man låter barnen få vara uppe så länge dom vill, men midsommar hör definitivt till en av dessa. Det värmer i mammahjärtat av att se alla barn leka glatt tillsammans medan solen går ner, och sedan se dem somna en efter en i soffan."
dansen kring den uteblev. Men vad gör väl det – vi vuxna var ytterst nöjda med att kunna bocka av ännu en sak på midsommaraftons osynliga att-göra-lista. Barnens korvar fick vi grilla under markisen, som vi sedan satt under resten av kvällen. Skyddade från regn och vind, men ändå med känslan av att sitta utomhus i sommarnatten. Magiskt.
DET ÄR FÅ dagar på året man låter barnen få vara uppe så länge dom vill, men midsommar hör definitivt till en av dessa. Det värmer i mammahjärtat av att se alla barn leka glatt tillsammans medan solen går ner, och sedan se dem somna en efter en i soffan. Det var bara de äldsta i barnaskaran som orkade hela vägen, och lekte pantgömme i nattmörkret utanför huset. Gräsfläckar på shorts och klänningar, men med mycket glädje i deras ögon. Det var ett trött, men lyckligt, litet sällskap som sedan strosade genom staden mitt i natten.
Så jag lät midsommarkransen ligga kvar helgen ut, som ett spår av en av årets bästa dagar. Jag vet att om sisådär 360 dagar kommer de där förväntningarna återigen att inta mitt sinne. Och det kommer med största sannolikhet bli en lika fin dag – med eller utan sol.