Global uppvärmning ger ångest hos unga

Tundran tinar, Arktis smälter – klimatförändringarna sker i allt snabbare takt. Många unga känner oro inför framtiden. Så här hjälper du barnen att hantera sin klimatångest.

Forskare ser ökade psykiska problem som en direkt följd av den globala uppvärmningen. Och särskilt utsatta är barn och ungdomar.

Maria Ojala är docent i psykologi och universitetslektor vid Örebro Universitet. Hennes forskning är inriktad på ungas känslor och handlande i förhållande till klimatförändringarna.

– Det finns många studier som visar att unga från 11-12 års ålder är rätt oroliga. De yngre verkar dock vara betydligt mer hoppfulla än unga i de sena tonåren, och har större tilltro till teknisk forskning och utveckling. När man kommer upp i tonåren börjar man förstå komplexiteten och då ökar känslor av hopplöshet, berättar hon.

Hur bemöter jag detta som vuxen?

– Ta känslor av ilska, sorg, ångest och hopplöshet på allvar, generellt och oavsett ålder om de hört talas om klimatproblem och är väldigt oroliga. Ge barnen tid, visa att du har uppmärksammat dem. Låt dem få diskutera sin oro. Genom att sätta ord på känslor får man kontroll och kan hantera det på ett konstruktivt sätt.

Hur kan vi ge dem hopp?

– Det är allvarliga problem, det går inte att komma ifrån. Det handlar också om moraliska frågor. Att vi i västvärlden är bovar är tungt för unga att bära och det kan ge skuldkänslor. Diskutera med dem, ge information om vad man kan göra åt problematiken som individ och tillsammans med andra. Som samhällsmedborgare kan man göra mycket. Exempelvis påverka politiskt, påverka butiker vad de köper in för varor och så vidare. Och visa positiva förebilder.

MARIA OJALA UNDERSTRYKER betydelsen av både hopp och engagemang.

– Vissa saker är redan förlorade, och här blir mer en sorg än en oro. Vi behöver förbereda oss på de förändringar som kommer att ske. Men vi måste behålla det konstruktiva hoppet.

Hon tycker begreppet klimatångest är delvis missvisande.

– Ångest ger ett kliniskt intryck, som om det skulle vara en sjukdom. Det handlar snarare om oro. Än så länge handlar det inte om konkreta effekter för oss i väst, men för många unga finns en oro för dess konsekvenser för andra människor i världen. En del mår sämre av det här än andra. Det blir ännu en tung fråga som läggs på. Då får man söka professionell hjälp. Vi har olika förmåga att hantera det här. Oro behöver inte enbart innebära något negativt.

DE SOM LYCKAS hantera oron använder sig av strategier för att handskas med problemen och försöker göra något själva, som att cykla till skolan eller äta mindre kött, berättar Maria Ojala.

– Det finns även de som engagerar sig kollektivt. De ser problemet, oroar sig, men kan vända på perspektivet: ”Vi kan lösa det.” De har tilltro till politiker, till vuxna. De är fortfarande oroliga men har också en drivkraft. De har förmåga till komplext tänkande, och kan även se framgångarna.

Majoriteten av de som förnekar klimatförändringarna är pojkar, visar Maria Ojalas forskning.

– De tror att man inte kan påverka i stort. De vuxna tar inte deras problem på allvar. Vid känslor av förnekelse och hjälplöshet är det vårt uppdrag som vuxna att komma med en positiv lösning. Ge barnen en kärlek och en grundläggande känsla till naturen och till andra människor.

I ”KLIMATPSYKOLOGISKT NÄTVERK”

går psykologer går samman för att använda sina yrkeskunskaper för ett klimatsmart samhälle. En av dem är ekopsykologen Hans Landström.

– Ekospykologi är ett speciellt perspektiv som utvecklats av filosofer och psykologer inom miljörörelsen. Vi förstör naturen men lider samtidigt av detta, eftersom vi är evolutionärt anpassade för ett sammanhang med naturen. Ekopsykologi innebär att återknyta kontakten med naturen på ett positivt sätt, förklarar han.

Nätverket beskriver hur svårt vi har att föreställa oss saker som inte hänt tidigare eller att reagera när en förändring sker gradvis. Hur kan information om klimathotet förmedlas så att inte strutsförsvaren sätter in?

– Vi lever i en kognitiv dissonans. Det är svårt för oss att ta den globala uppvärmningen på fullt allvar och göra bra miljöval samtidigt som vi väljer flyget. En del av förnekelsen ligger i att vi idealiserar oss själva i Sverige, trots att vi ligger i värstingligan vad gäller koldioxidutsläpp beräknat utifrån konsumtionen. Vi slår oss för bröstet över att vi lyckats dra ner koldioxidutsläppen i vår egen produktion. Och därmed slår vi oss till ro, klimatförändringarna angår inte oss.

ATT MARIA OJALAS forskning visar att majoriteten av de som förnekar klimatförändringarna är män och pojkar förvånar honom inte alls.

– Det stämmer väl överens med hur killar tenderar att hantera psykisk ohälsa. Man förnekar en underliggande ångest som man inte vill kännas vid.

Hur bemöter vi oron hos barn och unga?

– De har skäl att ha oro. De ska ha oro. Och vi ska kunna bemöta den så att de känner sig trygga. Vi måste visa dem: såhär gör vi. För att hjälpa barn att hantera sin klimatångest behöver vi som vuxna visa i handling att vi tar den globala uppvärmningen på allvar. Prata aktivt med dem om det här, med fokus på det meningsskapande. Som vuxen har du möjlighet att bemöta den bottenlösa ångesten, men bara om du har kunnat möta den inom dig själv. ÄVEN HANS LANDSTRÖM betonar vikten av hopp:

– Hoppet hänger på ens intention, hur man väljer att det ska bli och att man går i den riktningen oavsett oddsen. Försöka se på vilket sätt vi får ett bättre liv på grund av omställningen. Ta hand om negativ stress, gör något åt saken. Hitta konstruktiva sätt att göra hantera stressen.

Den globala uppvärmningen befaras leda till brist på vatten och mat, sjukdomsspridning och stora migrationsströmmar. Hans Landström önskar att samhället på olika nivåer rustar sig inför de hot vi står inför.

– Unga behöver få möjlighet till kollektiva engagemang mot den globala uppvärmningen. Skola och föreningsliv kan bli arenor för omställning, där unga får komma i kontakt med miljöengagerade forskare, företag och politiker.

Han vill se en ny vision i skolan som genomsyrar alla ämnen.

– När ett samhälle håller på att bryta samman, håller man fast vid den världsbild man har. Det är därför det är så viktigt att stärka värderingar om solidaritet, samarbete och fredlig konfliktlösning som är rådande i vårt samhälle.

”Vi har olika förmåga att hantera det här. Oro behöver inte enbart innebära något negativt.”

MARIA OJALA docent i psykologi och universitetslektor vid Örebro Universitet