U2 ser tillbaka på sin långa resa
ROCK
U2 Songs of experience (Island/universal)
Det brukar heta att Achtung baby var ljudet av ett rockband som hugger ner The Joshua tree. Då, 1991, befann sig U2 i identitetskris och det krävdes direkt nedbrytande studiotimmar i Dublin och Berlin för att man skulle lyckas hitta en ny väg. Nyckeln var att bryta tvärt med det band man hade varit. 2017 är situationen helt annorlunda. U2 framstår som ett oerhört tryggt och stabilt kollektiv. Jag skulle förstås kunna addera epitetet tråkigt, många andra gör det, men med tanke på att kvartetten fortfarande lyckas baxa rockdinosaurien U2 framför sig har man inte upphört att fascinera och beröra.
PÅ SENARE TID har U2 valt att försöka sig på reptricket att åstadkomma utveckling genom att plocka isär och sedan pussla ihop sina samlade erfarenheter.
På förra skivan, Songs of innocence, var planen att hitta tillbaka till sina allra tidigaste dagar, det funkade hyfsat.
Efter det uppdaterade man just Joshua tree-plattan på en turné som hyllades inte Både titeln och demonstrationståget som syns på omslaget känns närmast profetiska nu när vi befinner oss mitt uppe i me too-revolutionen. Men det är förstås också en påminnelse om att kampen för jämlikhet har pågått länge, bilden är hommage till suffragetterna. Miss Li är som alltid full av energi, den har dock riktats om från det sprittiga och sprudlande till ett hårdare och argare håll. Känslan är att Linda Carlsson gör det här också för att hålla sitt Miss Li-alter ego vid liv. Det ska vi vara glada för. Plattan har sina toppar och dalar men svensk pop behöver fria fåglar som Miss Li. bara för hur den lät utan också för det visuella och för hur man satte sångerna i samtida kontext.
Med Songs of experience handlar det om att sammanfatta den långa resan från gränderna i Dublin till spektaklet på Mtv-galan där man stängde av Trafalgar square och firade att man behängts med global icon-priset.
Bland de nya låtarna finns Red flag day som återknyter till den aviga, bombastiska postpunken som U2 sysslade med på sina första album. Den skulle kunna avfärdas som en nostalgisk stilövning om det inte vore för att man gör det så fint, flyhänt och varsamt.
Den som älskar de klassiska U2-uttrycken smälter förstås av The Edges typiska, vandrande gitarrslingor som ligger en bit bak i ljudbilden i The little things that you give away. Vi har blivit bortskämda med många låtar som liknar den, men tar man ett steg tillbaka inser man att U2 är mästare i den arenarock-genre man själva uppfunnit.
American soul gästas av Kendrick Lamar, har ett busenkelt beat och Edges distade gitarr gör låten till en gapig blues. Bono adderar en stötig refräng som lär får fansen längst fram att skrika med. Man skulle tematiskt kunna se låten som en uppskruvad fortsättning på gamla Bullet the blue sky och musikaliskt som en kusin till Elevation.
LANDLADY ÄR EN fin kärleksförklaring till Bonos hustru Ali och i The Showman (little more better) visar Bono att han har både humor och självdistans. Musikaliskt är det något som U2 inte gjort förut: charmerande call and response-soulpop så som den lät i det tidiga 60-talets amerikanska radioapparater.
Nej, U2 krisar inte längre. Men trygghet är som bekant också en förutsättning för kreativitet.
POP
MISS LI A woman’s guide to survival (Sony)