Ljuvliga mumintroll i uppfräschad version
ANIMERAT ÄVENTYR
TROLLVINTER I MUMINDALEN Regi: Jakub Wronski, Ira Carpelan Finland/polen 2017 (80 min)
Att trapporna knäpper, att skogen rasslar, att åskan skakar i bergen. Att Stina Ekblads finlandssvenska berättarröst uttalar köld som ”tsch-öld” istället för det tråkiga och rikssvenska sj-öld. Trollvinter i Mumindalen är inte bara genomgående orkestrerad med stråkar och blås – allting låter, varje ljud väcker en inre bild.
MEN LJUVLIGAST, OM man nu måste ställa intrycken intill varandra, är stop motiondockorna. Liksom i filmerna Mumintrollens farliga midsommar (2008) och Mumintrollen och kometjakten (2010) har produktionsteamet här använt sig av filmklipp från den polska tv-serien Opowiadania Muminków (1977-1982), som Tove Jansson själv var involverad i. Klippen har sedan restaurerats och 3D-behandlats.
Det är med andra ord en kulturgärning som åstadkommits här. Som alltid med Mumintrollen är det dock rysk roulette vad gäller de minsta barnens eventuella intryck.
STÄNDIGT OMTALADE Mårran är inte speciellt kuslig, utan ser mest ut som en sorgsen version av kusin Det från Familjen Addams: ett stort, vandrande skägg. Isfrun kan dock skrämma slag även på äldre barn, inbillar jag mig, och speltiden på 80 minuter upplevas knäckande för dem som lever Iphone-livet med dess ständiga distraktionsmoment.
För alla som tillåter sig att sjunka in i sagan om hur Mumintrollen upptäcker fenomenet med julafton, väntar dock en sann Janssonsk verklighetsflykt av det stillaputtrande slaget.
DEN GLÖMSKA, filosofiska ekorren är faktiskt tillräcklig i sig självt för att göra filmen sevärd: ”Är jag i fel grotta? Eller är jag fel ekorre? Nej, det vill jag inte tro.”