I långfilmsformat
pappret men blir onödigt utdragen.
Ove, lika påfrestande som någonsin förut, är i sin tur rädd för att Anette ska lämna honom. Detta sedan hans spermier dömts ut vid ett läkarbesök. Ett tonårsuppror kastas också in i mixen. Det är Fredde och Mickans son Victor som ifrågasätter kapitalismens lagar sedan han börjat hänga lite mer med sin farfar, elegant spelad av Sven Wollter.
När farfar gör entré tar handlingen en något oväntad vändning. Solsidans utstuderade persongalleri blir till bioversionen av Löjliga familjerna. Karikatyrerna skruvas några extra varv, och filmen blir en igenkänningsfest för alla fans.
I BÄTTRE STUNDER blir Fredde och Mickans lyxtillvaro så ytlig och världsfrånvänd att ljuv komik uppstår – som när Mickan tror att Che Guevara är en Pokémon. Den vita överklassens lyxproblem och egocentriska tillvaro blir något att fnittra åt. Precis som alla andra söker de, trots sin ekonomiska gräddfil, bekräftelse och tvingas bli varse att statusjakten i slutändan inte stoppar för något.
I SÄMRE STUNDER blir filmens överdrifter istället löjeväckande i sig. Manuset framstår som tunt, replikerna platta och karikatyrerna pinsamt övertydliga. Sprickorna som antyds i den lyckade fasaden och nyanserna runt filmens huvudteman: skilsmässa, ofrivillig barnlöshet och misslyckad kontakt mellan föräldrar och barn, slarvas bort. Infall och sketcher som fyller en halvtimmes tvavsnitt av Solsidan, blir sega som tuggummi när de dras ut i långfilmslängd.
Manuset framstår som tunt, replikerna platta och karikatyrerna pinsamt övertydliga