Krigsbarnet Linnea har s
FRILLESÅS: KOM TILL SVERIGE FRÅN FINLAND SOM KRIGSBARN
– Jag minns ingenting alls av den resan, jag var ju bara två år. Det första jag minns var ett bröllopet följande år när nästäldsta dottern i min nya familj skulle gifta sig. Jag hade en fin taftklänning som jag tyckte mycket om.
Familjen som Linnea hamnade hos var Hermina och Birger Andersson, lantbrukare i Älekärr i Frillesås, och deras sex barn.
– Den äldsta var redan utflugen och den nästäldsta gifte sig som sagt redan följande år. Den yngsta av de fyra som var hemma var elva år äldre än mig så jag blev som ett sladdbarn i familjen.
PAPPA VERNER OCH hans tre bröder låg alla vid fronten.
– Jag har mängder med brev från pappa till mamma Elisabet. De är skrivna på dåligt krigstidspapper och blyertstexten håller på att blekna. Pappa fick skriva försiktigt, inga hemligheter fick komma på avvägar. Han talar om ”grannen” ibland, det var ett täcknamn för ryssarna.
Föräldrarna i Finland och Sverige skrev också brev till varandra.
– De förstod att det var viktigt att jag kom ihåg min familj i Finland. Det var pappa i Finland som skrev, han var svensktalande medan min mamma bara talade finska.
Familjen i Finland kom dock att blekna med åren.
– Jag mindes ju inget från Finland så Birger och Hermina blev mina föräldrar. Här fanns omsorgen och tryggheten på landet med alla djur. Jag vet att många andra finska krigsbarn hade svårt att finna sig till rätta, särskilt de som var äldre än mig och inte kunde svenska. Men själv minns jag bara att jag hade det bra.
Kriget tog slut 1945 och året därpå skulle Linnea hem.
– En grupp lottor reste med tåget över Haparanda med oss. Resan tog flera dagar. Många barn var oroliga och grät och det gjorde jag också. På den tiden fanns det inga barnpsykologer, folk förstod inte hur ett uppbrott som detta påverkade små barn.
I HAPARANDA FICK de gå till fots över finska gränsen till Torneå eftersom den finska spårvidden var bredare än den svenska.
– De utbrända husen i Torneå var skrämmande, jag hade ju aldrig sett kriget tidigare.
På stationen i Gamla Karleby väntade ett märkligt möte.
– Även om jag visste att jag hade en finsk familj hade jag nog inte riktigt förstått det. Här stod nu människor som var min familj men som jag inte alls kände. Det var väldigt konstigt.
Konstigt var det också att nu bo med föräldrar och tre syskon i ett rum och kök, dass på gården och inget rinnande vatten.
– Det var ju så fattigt i Finland efter kriget. När jag en gång skulle få gå godis av mamma i affären fick jag rivna morötter med sackarin. Det var den tidens lyx.
Ändå var inte fattigdomen något som besvärade Linnea och de andra barnen.
En dag i juni 1942 stod Linnea Nyqvist på stationen i Frillesås söder om Kungsbacka. Hon hade då åkt tåg under Röda Korsets beskydd från Gamla Karleby i Österbotten via Haparanda. Hon var ett av tusentals finska krigsbarn.