Jill Johnson och den amerikanska julen
Hon är aktuell med en maffig krogshow. Den tredje säsongen av Jills veranda rullar på SVT och nästa vecka kommer albumet med musiken från serien. Nu har hon dessutom släppt sin tredje julskiva. Så, ja, det har varit mycket Jill Johnson den senaste tiden.
Hennes två första julskivor (The christmas in you, 2005, och Välkommen jul, 2011) gav väl ingen större orsak att trissa upp förväntningarna inför detta tredje julalbum. Jag minns speciellt Fairytale of New York i duett med Stefan Sundström med viss olust.
MEN MAN SKA aldrig räkna ut Jill Johnson, det är sedan gammalt, och detta är hennes bästa julplatta hittills.
Med Johnsons ”Sinatrahyllning” Songs for daddy från 2014 i färskt minne och framförallt med tanke på den storbandsshow som hon kör i Göteborg fram till och med nästa helg och som nästa år rullar ut över landet är det inte så konstigt att hennes nya julskiva står med båda fötterna djupt nedkörda i den amerikanska traditionen.
Inte mig emot. Julmusik är som vackrast när den skimrar som en Disneygran, låter lyxigt och känns som ett stilla snöfall över New York, och det lyckas Jill Johnson och storbandet under Anders Berglunds ledning med i den smått legendariska Atlantisstudion. I alla fall för det mesta.
WINTER WONDERLAND ÄR ursnygg med stråkar, typiskt Sinatrablås och ett välplacerat saxofonsolo. Samma sköna känsla präglar It’s beginning to look a lot like christmas, där Anders Berglunds arrangemang lägger sig någonstans mellan Bing Crosbys och Perry Comos, och Let it snow med sitt tillbakalutade Las Vegas-gung.
Även avslutande, småjazziga When you whish upon a star (Ser du stjärnan i det blå) träffar helt rätt. Jag bara måste lägga ifrån mig lurarna och hämta en julmust och en clementin. Bättre betyg är svårt att få.
JULMUSIK
JILL JOHNSON Christmas Island (Capitol/universal)
TILL SAKEN HÖR också att Jill Johnson lyckats lägga undan det tydligaste countrytwanget. Det har hjälpt henne genom åren att skaffa en, med svenska mått mätt, egen karaktär i rösten, och twanget lyfter verkligen verandaduetterna i Nashville. Men i den här påkostade, aftonklänningsklädda miljön är jag glad att hon sjunger rakare.
Problemet med den här skivan är detsamma som för så många andra nya julskivor. Vi har hört allting tidigare, och bättre, av andra artister. Hur mycket jag än tycker om Jill Johnson har hon inte Ella Fitzgeralds sväng, Dean Martins sorglöshet eller Frank Sinatras lediga frasering.
Det är det å andra sidan inte många som har. För alla som tycker om Jill Johnson eller uppskattade hennes Las Vegas-show kan detta ändå vara skivan att samlas kring i julhelgen.