Brian Cox storartad som Churchill
Juni 1944. Tre dagar kvar till D-dagen/operation Overlord. Winston Churchill är lynnig, deprimerad, humorbefriad och obstinat. Den brittiske premiärminstern, som inte längre är den store ledare som han var under Blitzen, är kraftigt emot att skicka trupper till Normandie. Han driver Montgomery och Eisenhower till vansinne genom att älta om Slaget/slaktfältet vid Gallipoli 1915/16 i stället för att blicka framåt, och se möjligheterna att vinna kriget.
VILKEN GUBBE som helst kan röka cigarr och ta på sig en Winston Churchill-hatt. Den skotske karaktärsskådespelaren Brian Cox går väldigt många steg längre. Han har arbetat mycket med Churchills röst och kroppshållning. Han är hyfsat porträttlik och tillräckligt gammal (71) för att övertyga fullt ut i rollen.
KAMMARSPEL
UTAN COX HADE den här filmen inte varit särskilt bra utan snudd på dålig. Spelet är blekt från de flesta andra håll. Churchill är i första hand ett kammarspel i tvfilmstil snarare än en film som man är beredd att hosta upp biobiljettpengar för att gå och titta på. Många scener består av män som sitter i ett rum och pratar med varandra.
Men det tar sig på slutet med talet som premiärminstern höll till nationen strax
CHURCHILL Regi: Jonathan Teplitzky, Storbritannien, 2017 (105 min)
efter D-dagen. Ett tal där han manade till mod och gav britterna hopp om en ljusare framtid.
Filmens prolog och epilog är snarlika, men ändå inte riktigt. Churchill ensam på stranden får en annan innebörd efter alla svåra beslut fattats.