Gravöl eller champagne i politiken?

Idagarna är det dags att ta ner den gamla väggkalendern och byta ut mot en ny. Även om du slipper dramatiken att hänga upp en ny fysisk kalender, det kanske går så odramatiskt till som att numret i det vänstra hörnet på din smartphone ändras till 2018, så tror jag att 2018 kan bli allt mellan himmel och jord.

Jag är ändå ganska nöjd med året 2017 i Bryssel. Ett hektiskt år minst sagt, men det är ändå mer regel än undantag i Europaparlamentet. En av de främsta anledningarna är att många lagstiftningsfrågor som berört mig har varit uppe för förhandling. Framför allt har det gällt miljö- och klimatpolitik, inte sällan oerhört teknisk sådan.

EU:S KLIMATPOLITIK GÅR i 10 års-cykler och under 2017 har det så varit dags att ta besluten som kommer gälla de kommande åren. Det handlar bland annat om handeln med utsläppsrätter och utsläppsminskningsmålen för varje enskild medlemsstat. Att kunna balansera och hitta beslut som gynnar tillväxt, klimat och aktivt skogsbruk är svårt. Speciellt då det inte är överflöd med Eu-politiker som lyckas hålla två eller fler tankar i huvudet samtidigt.

I skrivande stund är nästan allt påskrivet och överenskommet, mycket tack vare att Euordförandelandet Estland ville hinna så många bockar som möjligt i högerkolumnen innan deras period tog slut. I stora drag kan vi vara nöjda med besluten.

EN AV DE många viktiga klimatlagstiftningarna som varit uppe till förhandling, LULUCF, landades för bara några få dagar sedan. LULUCF reglerar hur vi ska beräkna utsläpp och upptag av växthusgaser från olika marktyper, exempelvis från skogen.

När både miljö- och fossillobbyn står på samma sida i en fråga så bör man alltid dra öronen åt sig. Vilket var fallet här. Med ett så brett motstånd var jag nöjd över att vi vänner av klimatet och ett aktivt skogsbruk kan leva med resultatet, där vi stärker det självständiga svenska skogsbruket och ger oss möjligheter att använda de skogliga resurserna i klimat- och energiomställningen. Slutet gott och allting gott, alltså?

Nej, så enkelt är det aldrig i EU. När vi nu kan andas ut efter att ha undanröjt hinder och förbättrat positionerna kring klimatpolitiken så har vi fortfarande arbetet kvar med det förnyelsebara. Där vill vissa krafter inte att biobränsle som tallolja och etanol ska ses som förnyelsebart(!).

DÄRFÖR BLIR JAG både taggad och nervös när jag tänker på 2018. Vi kommer fortsatt behöva kämpa för skogen och klimatet. Vi kommer fortsatt behöva kämpa för att motverka populism och främlingsfientlighet. Och vi kommer behöva kämpa för att Brexit landar rätt. Den 29 mars 2019 har Storbritannien sagt att allt ska vara klart, det innebär att nästan alla frågor måste lösas ut under kommande året. En process som egentligen borde ta ett par decennier ska hinnas med på några månader. Och sedan har vi ett riksdagsval på det.

Om ett år vet vi om det blir champagne eller gravöl. Antagligen blir det något mittemellan.