Att få en utsikt som ger en insikt
Just när vi trodde att julen var slut, kom den. Igen får man väl säga. Men den första julen var så kort. Så regnig. Så vi nuddade-bara-lite-nästan. Och jag hade fastnat i tänk-om-tänket. ”Tänk om”, sa jag hela tiden till Darling. ”Tänk om det hade varit tre grader kallare, då hade allt regn kommit som snö och vi hade haft en meter snö till jul.” Tänk NU, tyckte Darling istället. Och det lät ju klokt och bra men mina julkänslor stod inte i zenit i ösregnet.
Och julstressen innan jul, hade inte hunnit smälta över än.
MAN BEHÖVER LITE tid för att komma in i ron. Lite andrum för att börja andas. Så, till trettondedag jul. Då kom julen. Igen. Vi åkte på utflykt till Hallands djupaste skogar för att hälsa på en liten mamma som hade blivit trött och sjuk.
Vi kände oss som de tre vise männen, fast det var jag och Darling, som kom med gåvor.
Inte guld, rökelse och myrra. Men väl med amaryllis, prinskorvar och lite julklappar.
Och så äter vi gott och går sen ut och lyssnar på tystnaden ute på landet, som hörs så väl så man hör allt det där som man vanligtvis inte hör där inuti.
”Och skymningen faller så fort som när nån tappar en vante ur fickan.”
Och skymningen faller så fort som när nån tappar en vante ur fickan. Och jag börjar tro på både tomtar och troll där vi går i skumrasket i stora granskogen.
Och man blir varm i hjärtat när man ser en trött liten mamma piggna till och äta prinskorv.
Sen när vi ska hem har frosten fallit och det är mörkt som i den där vanten, nån tappade nyss. Tills man tittar upp, och ser alla gliporna i garnet. Ser midvinterns stjärnhimmel som glimrar, pulserar, blinkar, blänker. Mörkret är inte alls svart. Det är ljust av miljarders stjärnor. Och man får den där insikten.
VI ÄR EN del av ett universum. Ett stort, magiskt mirakel.
Och vi förstår att man behöver vara nånstans ibland där det är riktigt mörkt, för att se att det finns ljus.
Vara nånstans där det är riktigt tyst, för att lyssna lite bättre.
Få en utsikt. Som ger en insikt. Att man kanske skulle följa stjärnorna lite mer.
Och vi står där alla tre och tittar upp på ett mirakel. I en liten by i djupaste skogarna i Halland. Sen åker jag och Darling hem. Fyllda med stjärneglitter. Och dagen efter blir isande kall med frost och sol och huset som vi renoverar blir iskallt inuti och vi går runt med filtar och mössor därinne och eldar i kakelugnen och firar jul och bakar en omgång pepparkakor till.
Och sedan färgas vinterhimlen i pastell, som matchar den rosa hyacinten som står i fönsterkarmen och doftar. Vi tänder ett ljus och dåsar in i den blå timmen. Det blir djupare och djupare blått. Sen på trettondedag jul, kommer julron. Och vi somnar, medan stjärnorna tänds.