Livets gång.
Rolandh Nilsson i Varberg vill helst begravas i den kökssoffa där han 1934 såg dagens ljus.
Det enda som sedan 1,5 år håller honom vid liv är regelbundna blodtransfusioner, han pratar sakligt och öppet om det.
– Jag tar blodprover på lasarettet en gång i veckan, är värdena mycket dåliga får jag en blodtransfusion, det brukar vara varannan gång. Vårdpersonalen är fantastisk, både på sjukhuset i Varberg, i Halmstad och på Sahlgrenska.
ROLANDH ÄR EN av de Varbergsbor som redan i livet ingår i stans historia. Under sina 84 år har han byggt upp ett stort kontaktnät i och utanför stan. På skrivbordet ligger en trave gamla vykort från tennisundret Björn Borg och på väggen hänger ett foto från vännen Jan Eliasson som var ordförande i FN:S generalförsamling 2005–2006.
– Han var nyligen hos mig på besök. Vi pratade om det ena och det andra. Det blev mycket om tennis, det har vi båda hållit på med mycket, säger Rolandh nöjt tillbakalutat i sin fåtölj.
ROLANDH SER förbluffande frisk ut, men säger själv att han den senaste tiden blivit mycket sämre.
– Jag har inte ont och har fortfarande lite aptit, men jag är mycket, mycket trött. Jag har inte långt kvar.
Ändock. Han kan inte låta bli att berätta en av de historier som han alltid är så full av. Ögonen glittrar till.
– När jag och frugan var ute med bilen i somras såg vi att det låg en död igelkott i dikeskanten. Jag dammade av igelkotten och tog med den hem. När det blir för jäkligt sättar jag mig på den, det piggar upp.
Rolandh försöker se allvarlig ut.
Han berättar att han är född i en kökssoffa den 4 januari 1934 i Lindesberg i Varberg, den han vill bli begravd i. Släkten var ”Sotar-målarns” efter morfars och morfars fars yrken och Rolandh fortsatte att gå i släktens hantverkarspår och blev murarlärning, men en lungtuberkulos sa stopp. Efter sjukskrivning och behandling började Rolandh som vaktmästare på Varbergs drätselkontor.
– När det var kallelse till kommunfullmäktige skulle dessa levereras till alla personligen av mig. Jag lärde känna varenda politiker. Oftast besökte jag dem på deras jobb.
ROLANDH ARBETADE PÅ kommunen till 1976, därefter arbetade han fram till pensioneringen som förman i hamnen.
Men det är främst tennisen Rolandh vill prata om. Som tolvåring upplevde han ”Undret i Varberg” 1946 då Sverige helt otippat vann Dc-matchen mot Jugoslavien med 3–2. Självaste kung Gustav V var i Varberg för att titta.
”Jag minns att Jugoslaviens radioreporter grät i direktsändningen till hemlandet när Bergelin slagit in matchbollen. Jugoslavien hade räknat med att vinna stort och hade redan beställt flygbiljetter till Amerika”, berättar Rolandh i sin skrift ”Tennisen i mitt liv”.
”UNDRET” INNEBAR att varenda unge i Varberg ville spela tennis. Rolandh köpte ett racket för tio kronor, men fick göra ett uppehåll med spelandet på grund av sin lungtuberkulos. Från slutet av femtiotalet och 25 år framåt var Rolandh banchef i Varbergs Tennisklubb. Tennisen tog en stor del av fritiden. Han lärde känna svenska och utländska tennisstjärnor som han var med om att locka till Varberg, den störste av dem var Björn Borg som efter att ha blivit juniormästare i USA kom till Varberg för att spela i Tenson cup. Björn hade ingenstans att bo så han fick slagga hemma i Rolandhs gillestuga.
”Jag har inte ont och har fortfarande lite aptit, men jag är mycket, mycket trött. Jag har inte långt kvar”
– Han skickade vykort till oss som tack efteråt.
Förutom banchef på Varbergs Tennisklubb i 25 år var Rolandh även banchef på Varbergs golfklubb i tio år. Rolandh och hans fru Karin bor i en villa i Mariedal i Varberg sedan många år. De har två barn och tre barnbarn. Huset har de byggt ut och om i många etapper och Rolandh har historier att berätta om var och en.
PÅ VÄGGEN i Vardagsrummet hänger fotot på Jan Eliasson. Orsaken till att de på äldre dar lärde känna varandra är speciell.
– Vi träffades när jag var guide på begravningsplatsen vid Apelviken. För 17 år sedan blev jag tillfrågad om jag vill göra visningar för allmänheten på gravplatsen, i kapellet och i obduktionsrummet vid Apelviken. Alla möjliga kom, Varbergsbor som turister. Jag berättade om sanatoriet, vi besökte obduktionssalen och sen brukade jag berätta om några speciella gravar som avslutning. För några år sedan kom Jan Eliasson dit, han letade efter sin mosters grav, men hittade den inte. Vi började prata, sen blev vi vänner.
I somras hade Rolandh sin sista guidning, han orkade inte mer. Fast fortfarande tar han sig ner till Barres, en elbutik i stan, för att med sina närmaste vänner dricka kaffe i personalrummet och dryfta världshändelser på internationell och lokal nivå.
– Vi är 5-6 stycken som träffas och löser ”världsproblem”. Vi träffas varje dag klockan tio. Fast i dag har jag ju förhinder.
Rolandh tycker han har haft ett bra liv och vill inte klaga.
– Ja, jag är ju 84 år och får vara nöjd. Jag är på gott humör, mycket på grund av min igelkott.