Progressiva krafter i EU
Islutet på oktober 2014 enades EU:S regeringschefer om en gemensam målsättning för andelen förnybar energi. 27 procent förnybart år 2030 skulle det bli. Från ett svenskt perspektiv var det inte ett särskilt ambitiöst mål, med tanke på att vi redan idag ligger på omkring 50 procent. Andra länder, som har en ofantligt låg andel förnybart, tyckte att siffran var allt för hög. Det var som så ofta i Eu-sammanhang, en kompromiss som inte gjorde någon helt nöjd.
Kommissionen arbetade fram ett konkret lagförslag för att uppnå målet, och för lite drygt ett år sedan landade förslaget på Europaparlamentarikernas bord. Jag engagerade mig tidigt i frågan i energiutskottet, där jag leder den liberala gruppens arbete. Jag såg stora möjligheter att förslaget skulle bidra till att lägga grunden för mer förnybar energi i EU.
Det blev inte riktigt som jag hade tänkt. En lejonpart av mitt arbete har handlat om att försvara den skogliga biomassans roll i den förnybara energin. Något vi tar för givet i Sverige. Råvara från ett hållbart skogsbruk måste självklart räknas som förnyelsebar. Men här fanns starka krafter som ville annat och förvånansvärt nog var det den europeiska miljörörelsen som eldade på britter och holländare att göra allt för att stoppa biomassan. Det var mycket osäkert inför den sista omröstningen nu i onsdags om vi skulle få räkna till exempel stubbar och rundvirke som förnyelsebart och ifall vi skulle få göra biodrivmedel av tallolja. Tack och lov vann vi striden i parlamentet.
GIVETVIS HADE JAG hellre arbetat för att ta fram innovativ politik på området, än att behöva övertala människor om att bioenergi från skogen är bra miljöpolitik, att det är bättre att elda biomassa än att elda kol. Något som är självklart för oss. Men nu när striden är över och när dammet lagt sig kan vi konstatera att mitt i allt bråk om biomassa har vi också lyckats med något bra. Vi har fått majoritet för att höja de där 27 procenten till 35 procent. 8 procentenheter och 30 procents ambitionshöjning. Det är inte så illa. Och det var inte självklart. Varför skulle parlamentet höja målsättningen som regeringscheferna satt som en ram?
Jo, för att det finns en hel del progressiva krafter i Europaparlamentet. Det är många som ser på länder som Sverige och tänker, ”kan de ha så hög andel förnybar energi så kan väl vi också”. Och hade inte mina likasinnade kollegor och jag lagt alla de där timmarna så hade nog siffran stannat på 27 procent. Och det hade varit slut på användningen av tallolja. Resultatet gjorde återigen ingen helt nöjd, men så är det med kompromisser. Och den här gången flyttade kompromissen i alla fall fram klimatambitionen ett litet steg. Det ger ändå optimism inför alla kommande strider som ska tas tills vi lyckas uppnå klimatmålen.