Förskollärarann har lockat fram språket
HN GRATULERAR: 65 ÅR 22 JANUARI
När Ann framträdde med sina dockor kunde inte ens de mest tillknäppta barnen vara tysta. Spontaniteten tog vid.
– Det var ett kul sätt för barn att utveckla språket, säger hon.
Hon har använt sina dockor för att få de blygaste att börja prata och hon menar att glädje och fantasi är viktiga inslag i pedagogiken.
ANN HAR SINA rötter i Varberg, farfar hade skomakeri vid nuvarande restaurang Harry. Hennes pappa Kurt Persson var idrottsfantast, djupt inblandad i stadens idrottsliv och bland annat tillsammans med Maya Halling svensk mästare i mix i bordtennis.
Efter Flickskolan i Varberg gick Ann en barnskötarutbildning på ett gymnasium i Halmstad.
– Jag tyckte om sång, teater och musik, men jag tyckte om barn också. Jag hann aldrig gå färdigt utbildningen. Några veckor före examen födde jag mitt första barn. Jag var 20 år då och 21 år när jag fick mitt andra.
Hon och maken bodde i samma hus som hennes föräldrar. Det var ett stort tvåfamiljshus, som tidigare haft fyra lägenheter. Ann arbetade som dagbarnvårdare i hemmet * Fyller: 65 år 22 januari * Bor: Varberg * Gör: Tidigare förskolelärare, har arbetat på Rundgården, Håstensgården, Smultronstället, och Kärnegården, nu går hon i pension * Familj: Fyra barn och två barnbarn och ett till på väg samt särbo * Intressen: Göra sång-, musik- och teater-föreställningar med dockor för barn, hunden Bruno, * Firar födelsedagen: Flyttpackar, ska byta bostad, men senare firar hon och särbon födelsedagen med en långsemester på Malta i fyra år, men kände att hon ville mer.
– Jag började läsa till förskolepedagog i Borås. I början pendlade jag, men till slut skaffade jag en liten övernattningsetta. Mamma var extramamma för barnen, jag hade aldrig klarat utbildningen annars. Hon tyckte om att vara behövd och barnen älskade henne.
I 20 ÅR arbetade Ann på Rundgårdens förskola på Sörse, när hon var 50 år började hon på Håstensgårdens förskola.
– De ville ha mig där. Jag arbetade med dockor och dockteaterlek. Jag vill inte kalla det dockteater för då tror alla att jag var gömd bakom en skärm, så var det inte. Jag ville se och ha kontakt med barnen. Teatern fick talet att lossna för många barn. Invandrarbarnen fick leka till sig språket. Jag använde sagopåsar, med små figurer och modeller som vi kunde prata om. Det blev spännande för barnen och orden mer konkreta.
FÖR FYRA ÅR sedan drabbades Ann av en svår hjärnblödning och har inte arbetat sen dess.
– Jag satt och läste en bok då jag plötsligt fick en stark huvudvärk och sen small det till i huvudet. Jag ropade på min särbo, som jag var hemma hos, och han fick en chock när han såg mig. Jag var helt borta och han ringde ambulans. Det kom ingen så han tog mig i bilen, och på den korta färden till sjukhuset spydde jag ner bilen.
På Sjukhuset i Varberg ordnade de iltransport till Sahlgrenska där Ann blev kvar i fyra veckor. Sedan dess har hon kämpat tappert på bland annat Skanslidens rehab, och hon mår i dag förhållandevis bra. En bra terapi har varit Bruno, en pigg liten hund som gärna tar ut matte på promenader.
– Innan jag skaffade honom låg jag hemma och sov mycket. Men med en hund måste man ju gå ut tre gånger om dagen. Han är väldigt duktig att hålla efter mig och jättego.
Ann Sjöberg gillar barn, och hon gillar teater. Under de år hon arbetat som förskolepedagog har hon varit känd som sagotanten bland Varbergs förskolebarn.