Ulrika fick anrikt hantverksbevis
KULTUR: Ulrika Weijmer kan nu titulera sig krukmakarmästare. I sin verkstad i Vare utanför Varberg för hon vidare sina kunskaper.
På dörren till Ulrika Weijmers verkstad och butik i Vare utanför Varberg sitter ett nytt klistermärke: ”Mästare – godkänd av Sveriges Hantverksråd”. I fönstret står mästarbrevet inramat men tygmärkena hon har fått att fästa på sina kläder har inte kommit upp, än i alla fall.
Inom hantverksyrken har man sedan 1300-talet kunnat ta gesälloch mästarbrev. Vad de olika breven betyder i dag, varierar lite mellan olika branscher. I krukmakaryrket kan man förenklat säga att gesällbrevet står för hantverksskicklighet. Mästarbrevet handlar främst om företagsamhet.
DET ÄR VARDAGSFÖRMIDDAG i verkstaden i Vare. Ulrika Weijmer och hennes lärling Therese Karlsson arbetar sida vid sida. De har fått en beställning från ett lokalt företag på 200 kaffemuggar.
– Första dagen gjorde jag fyrtio och Therese gjorde en. Någon dag senare gjorde hon sex och nu gör hon ungefär tio om dagen. Eller hur? säger Ulrika Weijmer.
HON RIKTAR FRÅGAN till sin lärling som sitter vid drejskivan och metodisk arbetar upp leran så att muggen ska bli lika hög, och ha en lika bred öppning, som de andra.
– Ja, plus några som faller ihop, säger Therese Karlsson.
I Ulrika Weijmers verkstad möts två strömningar inom hantverksyrket. Det finns en sida som består av anor, traditioner, prestige och yrkesstolthet – vilket gesäll- och mästarbreven till stor del representerar och bevarar.
Sedan finns en sida som handlar om upptäckarlust, kreativitet och ett stort mått av självbestämmande, där alla hobbykeramiker som bygger verkstäder i sina hus och kallar sig allt från drejare till konsthantverkare passar in.
– För mig är det inte så viktigt vad det heter. Jag kallar mig för krukmakare för jag gör mest bruksföremål, säger Ulrika Weijmer.
TILL SKILLNAD FRÅN Bengt Törngren, Hallands andra krukmakarmästare (se artikel på nästa sida), har Ulrika Weijmer inget familjearv att förvalta – inga traditioner och tekniker att anamma och föra vidare. Men hon väljer ändå att ta de traditionella gesäll- och mästarbreven.
– Det är absolut inte för att knäppa andra på näsan och säga att jag är bäst. En del, som är lika duktiga, väljer att inte ta mästarbrevet. Men jag tycker att det är roligt att pröva. Ser jag ett test på nätet där det står: ”Kan du hitta texten i bilden?”, gör jag testet. Finns det ett mästarbrev vill jag se om jag kan få det, säger hon och fortsätter:
– Jag tycker att det är roligt, ju fler som tar det. Det ger tyngd till yrket. För Hantverksrådet kan ju ta ifrån mig mästarbeviset om jag missköter mig. Det är en garanti för mina kunder. Känner du någon gång att yrkets många och långa traditioner tynger dig? Är det ett ok att bära? Regler att följa?
– Nej, jag ser det inte som ett ok. Någon enstaka gång kommer det in en gubbe med mycket erfarenhet som har åsikter. Det är klart, har man suttit och seriedrejat 200 muggar om dagen på Höganäs har man mycket i fingrarna. Men han hade också någon annan som förberedde leran åt honom och någon som skötte bränningen efteråt. Jag gör allt. Och jag gör det på mitt sätt. Jag försöker att inte titta vare sig bakåt eller åt sidan.