Min frihet andras beroende
Jag åker kollektivtrafik så ofta det går, men ibland räcker den inte till och då behöver jag ta taxi till och från besök och möten. När jag gör det känner jag mig nästan alltid uppskattad i rollen som kund. Chauffören jobbar med att köra människor i sin bil, och jag är en del av hans eller hennes jobb. NÄR JAG PRATAR med människor som är beroende av färdtjänst är det precis tvärtom, som om de kommer och stör och att de reser på nåder. Det förutsätts att de ska underlätta för chauffören och inte tvärtom. Gärna stå på gatan före utsatt tid, eller klä på sig snabbt som sjutton och springa ut till bilen när chauffören ringer för att hen är framme före utsatt tid. Troget stå kvar om bilen är försenad. Och ibland till och med nästan be om ursäkt för att de reser.
Skillnaden mellan min frihet att ta mig fram och deras beroende av för att inte säga utlämnade till transport är milsvid. Att vara beroende av andra är väldigt påfrestande ibland. Det beskär känslan av frihet och även om det är välmenade insatser så är det ett beroende som inte är självvalt.
Att vara beroende av andra är väldigt påfrestande ibland.
NÄR JAG RINGER och bokar taxi via bokningscentralen riksdagen är knuten till, uppger jag kundnummer, adress från och till. Precis som att åka färdtjänst. Ändå väldigt långt därifrån. Ibland händer det att jag åker taxi till möten och träffar personer på samma ställe som kommer med färdtjänst. Rent hypotetiskt hade det kunnat vara samma bil och samma chaufför. Extra tydligt tycker jag att det blir när jag varit på en resa eller på ett möte, i sammanhang där jag varit sedd och uppskattad för det jag kan och den jag är tillsammans med en kollega som är lika uppskattad men färdtjänstberoende. När bildörren till min taxi och till hens till färdtjänsttaxi slår igen är vi i skilda världar. Jag är en ärad kund som det gullas med och hen är åter det funktionshindrade kollit som ska köras omkring till billig penning.
HANDLINGSUTRYMMET ÄR SOM färdtjänstkund tämligen begränsat. Särskilt om man är ett skräckslaget barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, har haft en stroke och har talsvårigheter eller något annan svårighet att uttrycka sig. Jag har svårt att bli av med bilden av färdtjänstkunden som sitter där upprörd bredvid chauffören. När talsvårigheterna blir värre och det inte är någon större idé att varken argumentera eller förklara, där hen finner sig, känner sig tillplattad, ledsen och rädd.
Jag tänker att livet med funktionsnedsättning ofta innebär att förhålla sig till andras ramar och uppfattningar om vilket liv som är möjligt och att ständigt förhandla med sig själv om hur man ska hantera det. Att det är så mycket man finner sig i för att det inte känns som att man har något val. Det är här politiken kommer in. Ett samhälle bedöms utifrån hur det förmår ta hand om de allra mest utsatta – och snart är det val.