När överlevarna inte längre lever
FÖRINTELSEN. När överlevarna inte längre finns bland oss är det vår uppgift att hålla deras vittnesmål vid liv.
LEDARE 27/1. ”Jag trodde att jag inte skulle behöva oroa mig för att något sådant skulle hända igen när jag äntligen blev fri. Men i dag märker jag tecken till samma orosmoment som jag uppmärksammade i tonåren. Så det kan hända igen. Och det beror på er, som jag pratar till nu, om det ska hända eller inte hända. Jag hoppas att det jag har berättat ger er styrka att stå emot de olika vinddragen som sprider ondska och utopier som en del folk försöker realisera. Jag hoppas att när jag är död att ni fortsätter detta arbete och inte tillåter att ondskan sprider sig ännu en gång”.
BUDSKAPET KOMMER FRÅN Héidi Fried som överlevde både Auschwitz och Bergen-belsen. Hon är en av de som tagit ansvar för att gång efter annan och inför åtskilliga skolklasser och andra folksamlingar vittna om hur Hitler och nazisterna åstadkom ett helvete på jorden. Héidi Fried blir 94 år till sommaren och orden från henne i inledningen av denna text uttalas i filmen ”Hédi Fried: min oro”. Det är en viktig film, för snart kan denna starka överlevare inte längre ge sina vittnesmål. Det är ett viktigt budskap, för snart vandrar inte längre några överlevande vittnen mitt ibland oss.
Det innebär att vi har en viktig utmaning att klara av, nu och in i framtiden. För trots att vi levt i en tid då överlevarna från nazismens koncentrationsläger kunnat berätta för oss – öga mot öga – har samhället likväl inte lyckats motverka att det finns individer i samhället som förnekar det som hänt. Utan den fysiska närvaron av de som kan berätta, väcks en känsla av oro för att det blir ännu svårare att nå fram.
OM INTE DE åtskilliga foton och filmer som finns från de mörkaste åren i Europas historia väcker avsky, hur gör vi då för att undvika en ny tid av omänsklighet? Om inte vittnen som Héidi Fried når fram till människors hjärtan och förnuft, vad kan vi då göra?
I DAG DEN 27 mars är det Förintelsens minnesdag, en internationell dag som initierats av FN för att hedra minnet av de åtskilliga judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som föll offer för den nazistiska regimen. Denna dag i kalendern kan vara viktig för att påminna oss om en av mänsklighetens mörkaste kapitel, men det som sker alla övriga 364 dagar detta år är därmed inte oviktiga – snarare tvärtom. Under alla dessa dagar behöver vi alla, var och en, visa i stora och små handlingar i vilken riktning vårt samhälle ska gå.
Visst är det bra att det finns en institution i form av Forum för levande historia som genom sina aktiviteter ser till att viktig fakta och information sprids. Inte minst skolan kan genom deras arbete få tillgång till underlag för att lyfta diskussioner om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. Men ska man verkligen nå fram till unga generationer gäller det att också närvara där de unga är på sin fritid, inte minst i sociala media. Och för all del, artister och hitmakare har stor chans att nå fram med budskap som sätter sig.
Alla kan dra sitt strå till stacken. För det är som Héidi Fried säger: ”Det beror på er, som jag pratar till nu, om det ska hända eller inte hända”.