Varberg behöver en kommunantikvarie
Ta en selfie!
VARBERG. Förra veckan avslog Varbergs kommunfullmäktige S-politikern Linda Berggrens motion om att tillsätta en kommunantikvarie. Beslutet är tyvärr lika ovärdigt som logiskt. Ovärdigt därför att en välmående och expansiv kommun som Varberg länge varit i stort behov av och även haft resurser att inrätta en sådan tjänst. Logiskt därför att majoriteten av politikerna här manifesterar en förfärande brist på kunskap om och perspektiv på kulturmiljöns betydelse.
KULTURMILJÖVÄRDENA är en del av stadens ”varumärke”. Mycket av det som boende och besökare upplever som tilltalande, t ex småskaligheten och estetiska värden som enskilda vackra hus, är utpräglat kulturhistoriska kvaliteter. Möjligheten att överblicka och förstå stadens utveckling (”årsringarna”) ger också positiva upplevelser och är identitetsskapande.
Många reagerar nu på den okänsliga omvandlingen av Varbergs stadsmiljö. Förändringarna har på kort tid varit drastiska, där lägenhetskolosser med fyra eller fem våningar ersatt äldre en- och tvåvåningshus. Söder om stadskärnan sticker flera sådana ”främmande fåglar” upp i det under lång tid framvuxna och ofta klokt planerade stadslandskapet.
Omdaningen sker under epitet som ”utveckling” och ”förtätning” och har hittills ägt rum utan en långsiktig plan. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, utpekad i kommunens egna (nyligen uppdaterade) kunskapsunderlag, förbises konsekvent och rivning medges regelmässigt. Planförslagen fokuserar blint på kvantitet och volym. Från kulturmiljöhåll betraktas Varberg ibland som ett skräckexempel på vad stadsplanering präglad av idélöshet och ignorans kan leda till.
UNDER FÖRRA ÅRET skrev jag beslutsunderlag till kultur- och fritidsnämnden i detaljplanefrågor. I arbetet noterade jag att planförslagen ofta är stereotypt och tendentiöst utformade. Dokumenten framstår, även när de skrivits av kommunens egna planarkitekter, närmast som beställningsverk från berörda exploatörer. Övergripande perspektiv på kulturmiljön saknas helt, liksom fördjupade analyser eller diskussioner om kulturmiljövärden. Om nu dessa aspekter behandlas så bristfälligt, finns det då inte en risk att övriga bedömningar också är dåligt underbyggda?
Det under 2017 framlagda planförslaget för kvarteret Snidaren illustrerar tydligt bristerna. Befintlig tvåvånings bebyggelse längs Sveagatan, delvis bevarandevärd, föreslås där ersättas med samma typ av höghus (5–6 våningar) som för några år sedan uppfördes i grannkvarteret Lorensberg. Den planerade bebyggelsen sägs ”ta stöd” i Lorensbergshusen. Man använder här en av de mest kontroversiella exploateringarna någonsin i staden som argument för att fortsätta bygga i samma okänsliga skala!
Direkt häpnadsväckande är att kulturmiljövårdens riksintresse Varbergs stadskärna, beläget endast 100 meter västerut, förbigås med tystnad i Snidarenplanen. Däremot konstateras att riksintresset för kommunikation - Västkustbanan - 600 meter bort inte påverkas negativt! Är det här fråga om ett medvetet utelämnande av kulturmiljön, för att t ex slippa diskutera behovet av miljökonsekvensbeskrivning?
NEJ, ANSTÄLL OMEDELBART en kommunantikvarie! Politiker och tjänstemän är i skriande behov av professionellt stöd. Den aningslösa utarmningen av stadsmiljön måste hejdas. Förhoppningsvis slipper vi då även flera riksbekanta pinsamheter av typen Heijlska villan.
”Att förstå att vårda kulturmiljö är att vårda en stads själ”, som Maria Haldesten insiktsfullt uttryckte det på ledarsidan förra veckan.
Pär Connelid
historisk-geograf