”Jag lyssnade mer på andra än på min kropp”
– Med det material vi har hade jag ljugit om jag inte sagt att vi går för förstaplatsen!
Tränaren Mikael Prodér tar i från tårna när han får ordet under Kungsbacka DFF:S presskonferens.
Elitettan-klubben har bjudit in media, partners och medlemmar för att presentera ledarstab och spelartrupp inför 2018. De är nöjda med vad de har lyckats pussla ihop.
– Jag hade bara kunnat drömma om att få en så här stark spelartrupp, men också den kompetens som finns på ledarsidan, det är spets rakt igenom, fortsätter huvudtränaren Jamal El Moussaoui.
Bra kan dock komma att bli bättre.
Under den närmaste tiden kommer Antonia Göransson träna med klubben.
27-åringen, med 50 landskamper på meritlistan, ska känna på träningsupplägg, lagkamrater och allt annat runtomkring.
Dessutom ska hon undersöka om det finns kraft kvar för att starta om på nytt igen.
Hon har nämligen ett helvete bakom sig.
I slutet av november 2015 tog Antonia Göransson beslutet att lämna Vittsjö för att skriva på för Seattle Reign i den amerikanska proffsligan NWSL.
Ett stort steg, ett spännande steg.
TVÅ VECKOR TIDIGARE hade hon dock diagnostiserats med diabetes typ 1. Läkarna avrådde henne från att åka över Atlanten, Göransson struntade i dem.
Hon ville så gärna i väg och vinna tillbaka den där landslagsplatsen som hon hade förlorat i samband med VM i Kanada samma år.
Det dröjde dock inte många dagar innan hon var tillbaka på svensk mark. Sjukdomen satte stopp och samtidigt fart på det där helvetet.
Göransson skrev på för Mallbacken och klev in i ett tufft 2016.
– Dels kom jag in i mars och fick ingen försäsong. Sedan blev det ett år som präglades av att lära mig träna, spela och leva med diabetes, berättar hon. Värre skulle det bli. – Inför 2017 fick jag inga anbud. Det var jag inte van vid. Vintern innan hade jag ju skrivit på för Seattle, det bästa laget i USA. Det var väldigt tufft psykiskt.
Stressen ökade, tålamodet minskade.
Om Antonia Göransson hade fått backa bandet till just den delen av karriären hade hon stannat kvar och spelat elitettan med nedflyttade Mallbacken. Det hade varit det bästa.
Men där och då fattades beslutet att flytta till Norge och Kolbotn IL. Ett anbud som hade dykt upp mitt i ingenting.
– Jag var inte färdig med diabetesen, men ville så gärna vidare och tillbaka till landslaget. Hon fortsätter: – Sedan fanns det en press: ”Med ditt namn kan du inte spela i ettan!”. Jag lyssnade mer på andra än min egen kropp. Så det blev Norge, det blev Oslo och det blev tidiga flygresor till alla bortamatcher. Uppstigning 04:00, jag kände direkt att det skulle bli tufft.
Precis så blev det.
I JULI LÄMNADE hon med hopp om bättring i Italien.
– Jag fick ett proffskontrakt med Fiorentina och det sades att ligan var på uppgång. Jag klarade inte flygresorna i Norge. Jag presterade inte de dagar som jag hade varit uppe så tidigt. Det stressade min kropp och då höjdes sockervärdena.
– Sedan var Italien också väldigt vågat. Men jag var desperat. För mig var det väldigt nytt att vara utanför landslaget. Jag har varit med där sedan jag var 15. Det har hela tiden varit en drog för mig att jag måste tillbaka: ”Måste tillbaka, måste tillbaka, måste tillbaka...”. Jag tänkte att jag tar Italien för att kunna spela Champions League och synas där. Det skulle kunna vara en väg in.
Även Italien-flytten skulle dock raseras. Snabbare än snabbt faktiskt. – Läkaren hade missat att skicka in papper för att ansöka om certifikat för insulin. Det är dopingklassat, så hade jag blivit testad i CL hade jag testat positivt oavsett min sjukdomsbild. Så, hon kom in till mig. Jag hade varit där och tränat som en gnu i en månad. Så, kom hon in och sa det. Jag kände ingenting. Det var som om hela min värld rasade. Det var timmar innan vi skulle spela match och jag Född: 16 september 1990 (27 år) Klubbar: Kristianstads DFF (2008–2010), Hamburger SV (20102011), 1. FFC Turbine Potsdam (2011–2014), Vittsjö GIK (2014– 2015) Mallbackens IF (2016), Kolbotn IL (2017), Fiorentina (2017)
Landskamper: 50 A fick inte ens vara med. Italien var det sista ljuset som brann på min bricka. Det släcktes när hon kom in och sa det där.
Göransson lämnade Italien med omedelbar verkan och återvände på nytt hem till Sverige. Hon försökte släppa allt som har med fotboll att göra. Orken var borta.
Frågan är om hon någonsin kommer hitta den igen?
– Det är det jag ska testa nu i Kungsbacka. Det är svårt... Hon letar efter orden. – Ibland önskar jag att jag hade slutat brinna för fotbollen. Det hade varit lättare. Men min eld är så stark. Det känns som att vad som helst kan hända, men jag fortsätter spela.
– DET ENDA jag vill är att vara en förebild för alla som har diabetes. Jag spelar inte för mig själv längre utan för alla andra med diabetes. Jag vill kämpa. Har du sjukdomen under kontroll nu?
– Ja. Och jag har kommit till insikten att om jag inte sätter hälsan som nummer ett kommer inte tvåan, fotbollen. Du kan inte ändra ordning på dem. Tidigare har jag inte haft hälsan att tänka på. Då har jag kunnat sätta fotbollen först. Men det fungerar inte nu. Jag har fått möblera om. Med prioriteringarna i rätt ordning, vågar du drömma om landslaget igen?
– Ja, men det får bli lite långsiktigt. Med allt som har hänt är det viktigaste att jag hittar elden igen. Jag behöver inte fler motgångar nu, jag har haft min beskärda del. Därför är jag väldigt noga med mitt nästa klubbval. Jag vill känna efter. Men jag har fått en bra bild av Kungsbacka och än så länge känns det intressant.