Falkenbergs modigaste förtjänar bättre
ORIMLIGT. 2018 pratar alla säkerhet och blåljuspersonal. Ändå avfärdas Falkenbergs brandmän när de slår larm. Det är obegripligt!
LEDARE 21/2. Brandman är inte vilket jobb som helst. För väldigt många är de barndomens hjältar – männen och kvinnorna som dödföraktande kastar sig in i elden för att rädda liv. Detta oavsett om det rör sig om en brinnande villa i Falkenberg eller ett sammanfallande World Trade Center.
343 BRANDMÄN OFFRADE sina liv den dagen när terrorn slog till med full kraft – namnen på de fallna av ”New York’s bravest” är för evigt inristade i brons i den stora minnesväggen mitt emot den plats där tornen stod.
Kanske är det därför chefernas bild av våra halländska brandmän skär så illa i öronen. Enligt vad ett par chefer inom Räddningstjänst Väst låter antyda består delar av kåren av ett antal kverulanter som springer till tidningen när de borde ha låtit allt skötas internt.
INSTÄLLNINGEN ÄR STÖTANDE av flera skäl. Samarbetsklimatet blir ju inget vidare när chefer hävdar att medarbetarna ljuger. Och är det någon gång som utnyttjande av den lagstadgade meddelarfriheten känns extra befogad så är det när missförhållanden på en arbetsplats riskerar att slå mot tredje part. Brandmännen i Falkenberg slår inte larm i hopp om bättre förmåner på jobbet, de varnar för att de brister kan hota vår säkerhet.
Än värre låter det när chefen får frågan om hur han ser på att i stort sett alla brandmän har tappat förtroende för ledningen.
”Det kan ju bero på vad som skrivs i tidningen” häver han ur sig.
Vad vill han ha sagt? Att de stora antalet artiklar som skrivits är fejk news, att HN piskar upp dålig stämning utan skäl?
OM VISSA CHEFER skulle leva i den villfarelsen, låt oss klargöra en sak: Vittnesmålen från genuint oroliga brandmän är inte påhittade – vilket bekräftas av facket som i tisdagens HN talar om en organisation på bristningsgränsen, med en ledning som vägrar ta till sig av brandmännens varningar”
DEN KRITIK SOM framförts har varit saklig, understryker facket. I sak handlar det bland annat om att det är för lite personal i styrkorna.
”Med de styrkorna vi har i dag är det väldigt svårt att rädda människoliv” konstaterar fackets representant – som uppenbarligen har för samtal med oroliga medlemmar. Kritiska brandmän har bevisligen alltså gjort precis det som cheferna påtalar att de skall göra – och facket kan konstatera att det inte hjälper.
Då gör brandmännen det enda rätta, de blåser i visslan. Det kallas att ta ansvar – precis det som allmänheten förväntar sig att brandmän skall göra.
I över ett års tid har arbetsförhållandena för svensk blåljuspersonal varit i fokus på olika sätt. Samtidigt står trygghetsfrågorna just nu högst på dagordningen i den politiska debatten. Men när lokala brandmän presenterar allvarlig kritik – då väljer deras chefer och de politiskt ansvariga att helt sonika avfärda klagomålen. Det är lika obegripligt som orimligt. Brandmännen är en av de yrkesgrupper som bär vår trygghet på sina axlar.