Det krävs mer än statsbidrag för att få sjukvården på fötter!
VÅRD. Att utlova kömiljarder och statliga bidrag är inte fel, men de verkliga problemen i sjukvården löses inte genom att de politiska partierna försöker visa handlingskraft genom olika utspel. Vi behöver en genomtänkt, långsiktig och blocköverskridande sjukvårdsreform. Primärvården är särskilt illa ute, och det handlar om resursunderskott, underbemanning och dåliga arbetsförhållanden.
Våra sjukhus rapporterar dagligen om överfulla akutmottagningar, överbeläggningar och personalbrist. För riksdagspolitikerna kan det då vara frestande att utlova kömiljarder och statsbidrag till nya jobb. Men mer pengar löser inte grundproblemet. Det behövs en genomtänkt reform för att primärvården ska blir den bas där folk kan lita på att få hjälp i tid. Dagens vårdcentraler saknar varken kompetens eller utrustning. Felet är att det saknas läkare och sköterskor. Den bristen undergräver hela sjukvårdssystemet.
På många vårdcentraler är väntetiderna månadslånga och det är inte ovanligt att allmänläkaren ansvarar för flera tusen personer. Att arbeta under svår tidspress och med stort ansvar kan i längden leda till utmattningstillstånd och sjukskrivning. Många har därför valt att jobba deltid, andra säger upp sig eller hittar andra jobb.
I BRIST PÅ allmänläkare anställs hyrläkare. De bidrar förvisso till sjukvårdsproduktionen, men innebär för patienten ständiga läkarbyten med risk för misstag och felbehandling.
Det som inger hopp är de St-läkare som i dag är på väg att bli allmänläkare. Frågan är bara hur de ska orka arbeta i ett system som redan tagit knäcken på många äldre kollegor.
Så här kan det inte fortsätta. Sverige behöver en primärvårdsreform byggd på:
• En lag om listning på en fast, namngiven läkare – inte på vårdcentral.
I dag listas man på en vårdcentral, en byggnad. Men de flesta vill veta vem som är min läkare. Det behövs en lag som ger mig rätt att välja en fast läkare som tar ett medicinskt helhetsansvar och hjälper mig att hitta rätt i sjukvårdsystemet.
• En begränsning av antalet listade.
Det säger sig självt att de invånare som delar på en läkare kan inte vara hur många som helst. I dag finns ingen begränsning och alltför krävande arbetsförhållanden får en efter en att ge upp och söka sig till andra arbetsuppgifter. Den onda cirkeln leder till sämre tillgänglighet och kontinuitet, något som nu börjar bli alltmer kännbart för invånarna, som i stället vänder sig till nätdoktorer. Man kan inte heller räkna med att nyblivna läkare ska välja ett så krävande och gränslöst uppdrag, hur intressant allmänmedicinen än upplevs av dem som i dag studerar till läkare. • En övergångsfas. Om läkarens lista får ett tak räcker dagens allmänläkare inte till för att alla ska kunna få fast läkare. Det kan tyckas orättvist, men under en övergångsfas kan patienter med behov av kontinuitet prioriteras. De som sällan söker vård kan då hänvisas till vikarier. När allmänläkarna blir fulltaliga har alla möjlighet att få en fast läkare.
I JUNI 2018 läggs ett delbetänkande fram av den statliga utredningen ”God och nära vård”. Förhoppningsvis kommer det att innehålla åtgärdsförslag i linje med ovannämnda punkter. När det kommer till riksdagsbeslut är det bara att hoppas att det blir blocköverskridande. Många värdefulla initiativ har gått i graven på grund av politiska motsättningar och regeringsbyten. Husläkarreformen som på 90-talet gjorde det möjligt att välja fast läkare och som ledde till en markant ökning av antalet husläkare är bara ett i raden.
Gösta Eliasson Specialist i allmänmedicin,
ordförande för Svensk förening för allmänmedicin i Halland