Samisk kultur à la Länsstyrelsen
Sverige verkar ha uppenbara problem med respekten gentemot vår ursprungsbefolkning. Det är en sorglig historia som målas upp när samers kulturarv till slut eldas upp. Trots att kåtan tagits upp av Länsstyrelsen på 1990-talet som något att bevara, har myndigheten hela tiden vägrat lyssna på de redogörelser som funnits och som kunnat styrka platsens innebörd. En plats som i generationer fungerat som sommarboende och jakt- och fiskestuga. Det var också på 1990-talet som myndigheters egentliga intresse började eftersom syftet var att renovera och bevara samiska platser. Med andra ord långt senare än de hundratals år en familj använt marken.
Under sju års tid har Anita Gimvall kämpat för att försvara sina rättigheter som tillhörande Sveriges ursprungsbefolkning. Rättigheter som emellanåt krockar onödigt hårt med våra gemensamma lagar. Och det kan kanske tyckas bagatellartat när myndigheter utövar makt när det, som i det här fallet, gäller något som anses svartbygge. Dessutom när en privatperson gjort sitt yttersta för att följa en myndighets uppmaningar samt rådande lagar. Men det här är inte det minsta bagatellartat, snarare förtjänar nyheter som dessa vår fullaste uppmärksamhet.
När kampen för att försvara sina ursprungliga rättigheter började, handlade det om att Länsstyrelsen ansåg att fastigheten innehöll en olovlig byggnad, en liten stuga. Det var startpunkten för maktutövandet. David mot Goliat brukar nämnas i dessa sammanhang. Men nyheter som dessa visar också på att vi inte ska leva i villfarelsen att det alltid blir som i Bibeln.
DET SOM MÖJLIGTVIS började som ett standardförfarande för Länsstyrelsen, utvecklades till en ytterst osmaklig historia. För från att ha tagit bort den lilla stugan som ansågs vara olovlig, följde sedan en väg som allt eftersom bara pekade neråt innan den inte kunde nå längre ner. Stugan ersattes med ovan nämnda torvkåta, ursprungligen tillhörande Anita Gimvalls förfäder. Och dessutom tidigare placerad på samma
plats. Godkändes detta av myndigheten? Tvärtom, den ansågs vara ett svartbygge.
Svartbygge just eftersom Anita Gimvall bytte ut en kraftigt ålderstigen, och förfallande, torvkåta, mot en annan i trä. Ett skede någon utnyttjade för att göra en anmälan till Länsstyrelsen. Att då bevisa att den historiska kåtan egentligen enbart ersatts, visade sig vara ett ouppnåeligt uppdrag. Länsstyrelsen bestämde sig sonika för att in absurdum försvara sin ståndpunkt om svartbygge.
Att ta upp till kamp mot myndigheter, kräver både sin kvinna eller man. För trots att Länsstyrelsens krav på återställande av modellen för ursprungskåtan, av torv, genomfördes. Nog vidhöll myndigheten åsikten om inte bara svartbygge, utan även om att kåtan var att räkna som nybyggnation. Lösningen från myndighetshåll? Tänd eld på skräpet. Samisk kultur à la Länsstyrelsen.