Äreminne över hållbart byggande
LINDBERG. Prästgården är nu riven! Några ekonomiskt ansvariga hävdade att den var fuktskadad, möglig och hälsovådlig att bo i. De ville riva, sälja tomten och få in pengar till andra kyrkliga åtaganden. Andra, både sakkunniga i aktuella byggfrågor och en som i många år bodde i prästgården, hävdar att det inte fanns de fukt- eller miljöproblem, vilka åberopades, som skäl för rivning.
Det fördes fram förslag på att församlingen kunde sälja tomten med prästgården kvar och med krav på köparen att anpassa ny verksamhet och bebyggelsen runt prästgården till miljön nära kyrkan. Förslaget att inrätta en arkitekturskola för barn i prästgården, fick inte möjlighet att närmare studeras.
Så här blev det för prästgården. Den äldsta delen stod i 174 år. Den senare tillbyggda delen var uppförd med annan byggteknik, men stod likafullt i ca 120 år. Prästgårdens äldre del var uppförd enligt en patenterad byggmetod från slutet av 1700-talet. Enligt patenthandlingarna var metoden särskilt ekonomisk, då kvinnor och barn kunde användas vid fyllande av gjutmassa i väggformarna. Gjutmassan utgjordes av kalkbruk med iblandade ”sparstenar”. Stenarna var rund urharpssten från siktning av grus. Dessa stenar skulle spara på det dyrbara kalkbruket, vilket bereddes av kalk, sand och vatten.
SÅ HÄR GICK bygget till: Grundmurar på fast mark, ibland som källarmurar, skapades under byggnadens alla ytter- och innerväggar. Alla dörrkarmar tillverkades lika breda, som väggens blivande tjocklek. Karmarna användes sedan som avstängning för gjutmassan i väggformarna. För att bygga upp dessa användes stående reglar vilka stabiliserade gjutformen under gjutprocessen, innan kalkbruket härdat. På bilderna syns dessa reglar. Då kalkens karbonatisering i tjocka väggar tog lång tid och att man kanske använde mycket vatten för att få bruket lättrinnande, innebar det att reglarna kom att stå fuktiga under motsvarande tid. Detta har i reglarnas nedre delar resulterat i mindre rötskador, vilka alltså är från byggtiden. I något fall har även trasiga fönster bidragit till rötangreppen.
När kalkbruket väl hade härdat, vilket kunde ta lång tid, spelade ju den ingjutna regeln ingen roll. Vid väggarnas valvformade fönster och ovanför dörrkarmar murades putsbärare upp med tegel. Både gjutväggar och murpartier putsades ju sedan med slätputs, vilken avfärgades i väl avstämda kulörer, vilket ses av bilderna.
Metodens svaghet var just den långa härdningstiden under bygget, som dessutom skulle vara regnskyddat under denna tid. Byggtekniskt hade prästgården från början kakelugnar i alla rum och vedspis i köket. Dessa sörjde för både ventilation och rummens uppvärmning. Att väggarna var kalla var det ingen tvekan om. De var ju massiva med stor mängd sten i sig, alltså dålig isolering. Vid vissa årstider och vid besvärande kondensbildning fick man fukt i väggarnas porer. Då väggkonstruktionen är hygroskopisk, det vill säga tar upp och avger fukt lika fort, blev ingen fukt kvar i väggarna, när dessa torkat ut.
FÖR LINDBERGS prästgård hade man installerat centralvärme och pluggat flera av murstockarnas pipor. Detta påverkade givetvis ventilation och inneluft negativt, vilket upplevts som unken luft.
Den kulturhistoriskt intressanta prästgården är borta nu. Det skall bli intressant att se hur fortsättningen blir, vem som ligger bakom köpet av tomten. Och hur kontakten med kommunen har sett ut för vederbörande.
Per Arne Ivarsson restaureringsarkitekt
Om insändaren ”Sluta klaga på skolmaten”:
Britt-mari Lundqvist: Bra skrivet! Håller med dig! Ann Person: Det beror väldigt mycket på vilken kommun och vilken skola du går på. För ytterligheter kan jag berätta att när min dotter gick på gymnasiet fick dom bara vita baguetter varje dag. Och på grundskolan räckte inte maten till 9orna som åt sist. Då gick mina barn ändå i en rik kommuns kommunala skolor.