Ns vinnarnovell ”Hemma”
brun. Det var länge sedan han var här uppe och vattnade. Han slår pliktskyldigt lite vatten till den och ser sig omkring innan han går in till föräldrarnas sovrum.
Hon vänder sig om och ser sig i spegeln som hänger på väggen. Plockar upp borsten och drar den genom håret. Det har blivit tunnare och mer gråsprängt än hon mindes det. Hon hör hur Arne går genom hallen på ovanvåningen. Sakta går hon ut i köket igen och tittar på stolarna runt bordet. Någon har flyttat på hennes stol, den står inskjuten vid det runda bordet. Hon flyttar tillbaka den mot väggen under klockan, som har stannat, och sätter sig ner. Hon ser på det lilla avlastningsbordet och veckotidningarna som ligger bredvid radion. Ett fint lager damm ligger över allt.
Två sängar står i var sitt hörn av rummet. Mellan dem ett litet sängbord. Ett litet skrivbord med en hylla står längs ena väggen. Nykterhetsrörelsens sångbok och en bok om Yngsjömordet står där. Han minns hur han läste den senare som ung och förfasades över den hemska Anna Månsdotter och hennes son. På väggen hänger ett krucifix som ensam väggprydnad. Han kan inte minnas att hans mor någonsin varit religiös men ändå har det letat sig in här. Han bryr sig inte om tv-rummet, som en gång i tiden varit hans sovrum. I stället går han sakta ned för trappan igen. Det var när hon ramlade här som hon började försvinna.
När han kommer ner hittar han sin mamma i köket, där hon så ofta suttit, med händerna i knät. Hon ser upp på honom. Och han ser det på henne, hon ser så vilsen ut. Han tar ett djupt andetag och ställer vattenkannan på diskbänken. “Vem bor här?” frågar hon. “Det är ditt hem”, säger han och suckar uppgivet. “Mitt?” Hon ser förundrat på honom. “Ja mor.” “Är jag din mor?” säger hon. “Min son heter Arne”, fortsätter hon “men han är yngre än du. Han har skägg”.
“Det är jag mor”, säger han och sätter sig ned vid köksbordet. “Jag har rakat av skägget”. “Jag heter Astrid.” “Jag vet det. Du är min mor.” “Sluta säga så, jag känner väl igen min egen son?”
Han stryker sig över ansiktet och låter fingrarna följa ärret över hakan.
“Det var ett hemskt ärr du har. Hur fick du det?” “Far gav mig det”, säger han och ser forskande på henne. “Din far? Varför det?” Arne sitter tyst en stund och ser på sin mor. “Kommer du ihåg din man? Och din bror?” frågar han. “Hur vet du att jag har en bror?” Hon ser förvånat på honom. “Kommer du ihåg hur de kunde dricka?” “Ja de kan dricka. Jag har aldrig druckit, men karlar är ju såna. En gång kom Arne hem och sa att far hade skickat honom för att hämta en ny flaska. Men då tyckte jag det var nock och tog en tombutelj och fyllde med vatten. Jag trodde aldrig att Edvin skulle slå honom. Jag var så ledsen för Arnes skull.”
ARNE ÄR TYST, han ser hur hans mor minns den där dagen glasklart, han reser sig, vänder sig mot diskbänken och blinkar bort ett par tårar. “När ska vi åka hem?” Frågan väcker honom ur hans funderingar och han vänder sig om.
“Vi ska åka hem nu”, säger han och försöker låta stadig på rösten. “Vem bor här?” “Det är mina systrar och jag som äger det.” “Det är fint, men ni borde damma. Och se till att blommorna blir vattnade.” Arne håller henne i armen när de går ner till dörren. “Det är inte fredag än”, säger hon när de kommer ut på infarten. “Nej det är tisdag idag,” svarar Arne. “På fredagar krattar jag alltid infarten.” Arne hjälper henne in i bilen. “Vart ska vi åka?” “Vi ska åka hem, Astrid.” “Du kan säga mor till mig, Arne.” “Jag vet mor”, säger han tyst och låter blicken svepa över sitt barndomshem, innan han startar bilen och kör mot servicehemmet.
Hon ser på det lilla avlastningsbordet och veckotidningarna som ligger bredvid radion. Ett fint lager damm ligger över allt.