Jan-evert och Helen vågade satsa på ett nytt förhållande i mogen ålder. Men i början fick de ett chockbesked.
När blickarna möttes tvärs över salen förstod de båda. Jan-evert bodde i Falkenberg och Helen i Stockholm. Nu bor de ihop.
Solen gassar och Helen och Jan-evert är avslappnat brunbrända där de sitter ute på sin altan. De älskar sin avskilda trädgård i sitt gemensamma hus i Skrea. Orsaken till att de sitter där är en kurs om tillgänglighet för byggfolk som hölls i Halmstad 2011.
HELEN NILSSON SOM var delägare i en arkitektfirma och sakkunnig om tillgänglighet var där och föreläste. En av deltagarna var Jan-evert Bengtsson, som jobbade på bygglovsavdelningen på Falkenbergs kommun.
– I pausen kom han fram och vi pratade tillgänglighetsfrågor, och sen pratade vi om Falkenberg, och sen pratade vi om tillgänglighetsfrågor och sedan frågade han om han fick ringa mig om han hade fler frågor, säger Helen som bott i Falkenberg varje sommar sen hon var liten.
Jan-evert ringde och hade fler frågor.
– Jag hade den där blicken i bakhuvudet. Jag kände att det fanns någonting där, säger Jan-evert.
När Helen berättade att hon skulle ner och vinterstänga sina två badstugor i Skrea visade det sig att det var en dansbandsgala på Falkhallen samma helg. Janevert frågade om hon ville dansa med honom. Så blev det. Helen var 58 år och Janevert 62 år. De hade båda varit gifta och hade vuxna barn. Helen var delägare i en arkitektfirma i Stockholm och ville ta det försiktigt:
– Jag frågade om vi inte bara kunde vara vänner och tack och lov så sa han ja.
Vänskapen växte under vintern och på trettonhelgen hade de nästa träff på Strandbaden. Den här gången i form av en romantisk middag. Det var då de bestämde sig.
DE BÖRJADE TITTA på hus ihop och fann det hus de nu bor i på Skrea.
– Det var trädgården som avgjorde. Jag minns fortfarande känslan när jag står på platsen och tittar ut över tomten, säger Helen med ett stort leende.
Strax före jul 2013 lade de handpenning på huset, Helen började avveckla sig på företaget och den 9 januari skrev de på kontraktet. Men inte utan en hård klump i magen. Dagarna innan hade Jan-evert fått besked att han drabbats av en aggressiv prostatacancer.
– Men vi bestämde att det måste gå bra. Hade vi inte
”Den 9 januari skrev de på kontraktet. Men inte utan en hård klump i magen”
skrivit på hade vi inte trott på det här. Vi måste tro på oss, resonerade de.
JAN-EVERT ÅKTE TILL sjukhuset i Lund för strålbehandlng varannan dag och renoverade huset hemma varannan dag mellan 24 april och 30 maj.
– Att jag jobbade med huset var räddningen för mig.
Den bästa terapin. Jag slapp tänka, säger Jan-evert.
Efter ytterligare ett par behandlingar i juni var han beordrad att vila i tre månader och han är i dag efter en del uppföljande behandlingar och undersökningar frisk.
Helen och Jan-evert har kommit nära varandra och det har fungerat bra med släkt, barn och barnbarn. De tycker att det är skönt att ha ett stöd och ha någon att planera framtiden och dela glädjen med.
– Det är lite speciellt när man träffar en ny som äldre. Man är beredd att acceptera varandras olikheter, det måste man göra, och man vet mer vad livet har att bjuda på. I alla fall jag känner en stor tacksamhet, säger Helen.