Tre berättar: Så blevåren efter studenten
När HN för fem år sedan träffade Isabell Karlsson var hon klädd i en diamantprydd röd långklänning och skulle snart påbörja på sin tranieetjänst inom sälj- och projektledning. Inträdet på arbetsmarknaden förändrade hennes liv på ett oväntat sätt.
– Min känsla inför studenten var verkligen ”wow äntligen får jag komma ut i arbetslivet på riktigt”.
I dag läser Isabell offentlig förvaltning på Göteborgs universitet. Något hon aldrig hade kunnat ana för fem år sedan.
– När jag började jobba fick jag se en helt ny sida av arbetsmarknaden, speciellt som ung tjej. Jag utsattes för sexuella trakasserier och arbetsplatsmobbning på två olika arbetsplatser.
Isabell beskriver hur allt hände i små steg, och att hon först i efterhand kunde förstå vidden av det inträffade.
– Om någon jag inte känner hade trakasserat mig skulle jag nog sagt ”vad håller du på med?”. Men i och med att det var på jobbet var det annorlunda, det blev ett slags maktspel.
PLÖTSLIGT LA ISABELLS kropp bara av – hon kunde inte längre stå på sitt vänstra ben.
– Jag blev inlagd på sjukhus i en vecka. Men jag fick inte den hjälp jag hade behövt då, jag led ju av psykisk ohälsa.
Isabell blev utskriven och gick tillbaka till jobbet.
– Jag glömde bort mina föräldrars telefonnummer och visste inte vilken tandborste som var min. Till slut blev jag rädd för mig själv. Jag insåg att allt inte stod rätt till.
När Isabell blev diagnostiserad med utmattningssyndrom blev hon sjukskriven. Då fick hon äntligen den hjälp hon behövde.
– Psykisk ohälsa ska man ju helst inte tala högt om, men utmattningssyndrom och en lätt depression blev konsekvensen av min första tid på arbetsmarknaden.
Jag blev inlagd på sjukhus i en vecka. Men jag fick inte den hjälp jag hade behövt då, jag led ju av psykisk ohälsa.
I DAG MÅR Isabell bra och bor i en lägenhet i Varberg tillsammans med hunden Sia och pojkvännen Alexander Palmqvist – som var hennes dejt på balen för fem år sedan.
– Mina erfarenheter motiverade mig till att börja plugga offentlig förvaltning. Jag har upplevt hur jag inte vill ha det på en arbetsplats eller i samhället.
Anton Östman var på balen klädd i en grå
kostym med vit ros i bröstfickan. Framtiden kändes då oviss. Det enda han visste var att han ville åka skidor.
– Det blev ett par säsonger. En Österrike, en i Kanada, och året efter det var jag i Japan och åkte skidor. Så just den biten blev verkligen som jag hade tänkt.
ANTON VARVADE puderpumpandet med jobbet som arbetsledare på en bilfirma i Varberg. Förra hösten hade han planer på att börja plugga, men ett jobberbjudande kom i vägen.
– Vårt lager skulle flyttas till Jönköping och då blev jag erbjuden tjänsten som personalchef där.
Och så fick det bli. Sedan början av januari kan Anton titulera sig personalchef och Jönköpingsbo.
– Att jag skulle hinna få ett chefsjobb innan jag fyllt 24 hade jag aldrig trott då. I framtiden vill han tillbaka till Varberg. – Men om det blir om ett år eller tio år kan jag inte säga.
Linnea Netterberg, klädd i aprikosfärgad klänning och med en fiskbensfläta i håret, anlände i en folkabuss till studentbalen.
– Då var tanken att plugga vidare, men eftersom jag inte visste vad jag ville läsa så jobbade jag på Ringhals i ett år. Där vantrivdes jag.
Linnea förstod snabbt att administrativt arbete inte var hennes grej.
– Men det var en bra erfarenhet för nu vet jag hur det är att gå till ett jobb där jag vantrivs. Jag insåg att det viktigaste är att ha ett jobb som känns roligt.
Och roligt blev det. Ett år på en musikallinje i Sundsvall följt av två års dansande på Löftadalens folkhögskola i Åsa.
– Det var bästa åren i mitt liv. Det var helt magiskt att bo där, skolan ligger så fint vid havet. Utbildningen var också fantastisk. Jag grät så mycket när jag skulle flytta.
LINNEAS TIPS TILL förvirrade nyblivna studenter är att man inte behöver planera så mycket.
– Vägen man ska gå kommer till en. Efter Sundsvall kom jag inte in på skolan jag ville, men då fanns det platser kvar i Åsa. Jag gjorde min audition när terminen redan hade börjat, och herregud vad jag glad jag är att jag hamnade där. I dag arbetar hon som personlig tränare i Varberg. – Efter tiden i Åsa visste jag inte vad jag skulle göra. Jag började arbeta på ett gym och de ville att jag skulle utbilda mig till personlig tränare. Det låter kanske klyschigt men jag tror på att allt löser sig.
jobbet på gymmet frilansar Linnea som danslärare. Om fem år tror hon inte att hon är kvar i Varberg. – Jag kommer nog söka mig utomlands, jag gillar att ha mycket att göra! Dansen kommer jag aldrig släppa, det vet jag.