Hallands Nyheter

Äntligen får Irland mer liberal abortlag

JORDSKREDS­SEGER. Inga mer dödsfall eller långväga abortresor, nu är de mest konservati­va katolikern­a i minoritet.

- Maria Haldesten 010-471 53 70 • maria.haldesten@hn.se

SIGNERAT 30/5. Spänningen låg tät. Den väntande skaran, mestadels kvinnor, höll andan. Så kom det förlösande ögonblicke­t. Glädjetåra­r blandades med jubel och knutna segernävar. Irland hade röstat för ett avskaffand­e av en otidsenlig och grym abortlagst­iftning.

Det är svårt att inte känna med de gråtande kvinnorna. Kampen för rätten till abort har varit hård och blodig. Den hårda grundlagen har krävt liv när fostrets rätt till liv har prioritera­ts till nästan vilket pris som helst. Läkare har låtit kvinnor dö i lagens namn. Savita Halappanav­ar var en av dem. Hon dog av blodförgif­tning på ett sjukhus i Galway 2012 till följd av att läkarna vägrade att agera för att rädda hennes liv så länge det redan döende fostrets hjärtslag kunde höras.

MINNS SAVITA! bad hennes föräldrar och make inför folkomröst­ningen. Tillräckli­gt många gjorde det.

Själv minns jag också Miss X. Det var så hon hette, den lilla fjortonåri­ga flickan som hade utsatts för övergrepp av en vidrig granngubbe under ett par års tid. Våldtäkter­na uppdagades slutligen när flickan blev gravid. Och då, i sitt livs svagaste stund, utsattes hon för upprepade övergrepp av den irländska staten och dess jurister. Flickans föräldrar, som ville säkra dna-bevis på övergreppe­n, hörde av sig till irländsk polis om hur man skulle gå tillväga inför den abort man rest till grannlande­t för att genomföra. Resultatet blev att flickan tvingades hem. Sedan följde en juridisk process, som dock till slut ledde till att Högsta Domstolen ansåg aborten kunde tillåtas. Detta då risken var stor att 14-åringen annars skulle ta sitt liv.

DÅ, 1992, INTERVJUAD­E jag tonåringar i Dublin som brann av övertygels­e att domen hade varit fel, att babyn borde ha räddats. För en svensk var det ett ovant möte. Det irländska samhället, som i den pulserande storstaden verkade öppet och liberalt, var också i delar fortfarand­e oerhört konservati­vt. Abort sågs även bland många unga som den allra värsta av synder. Även en våldtagen liten flicka kunde av sina jämnåriga stämplas som barnamörde­rska. Så skoningslö­s kan religiös övertygels­e vara.

1992 HADE EN majoritet av äldre, sansade Hd-jurister lämnat en liten lucka för politikern­a att jobba med. Men de var inte mogna utmaningen. Först nu, 2018, var landets ledning – och tiden – inne. För den här gången räknar alla med att det politikern­a lovat, och tydligt deklarerat före folkomröst­ningen, blir verklighet ganska fort. Det innebär fri abort fram till tolfte veckan – och därmed ett slut på abortresor­na till Storbritan­ninen som har varit alternativ­et för dem som har haft råd.

EN STOR LÄTTNAD? Inte för alla. Abortmotst­åndarnas skara må ha krympt från en majoritet på 80-talet till en minoritet på knappt 40 år. Men minoritete­n utgör trots allt en tredjedel av befolkning­en. Det säger en hel del om hur hårt grepp religionen fortfarand­e har i det irländska samhället. Och sett till hela ön har förändring­ens vindar stannat vid den norra gränsen. Nordirland har fortfarand­e kvar de striktaste av lagar. Kanske kan Irlands folkomröst­ning smitta av sig. Sådana krav ställs av kvinnor där. Men frågan är om man ännu vågar politiskt? Storbritan­niens konservati­va regering avvisar än så länge fegt tanken på att sätta press på Nordirland. Splittring­en och bråken efter Brexit bidrar till oviljan. I Europa, 2018, är kvinnors rätt till abort inte viktigare än så.

 ?? Bild: PETER MORRISON ??
Bild: PETER MORRISON
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden